Jag antar att det var någon gång under sena hösten 1995 som jag strosade in på Tevespeloteket i Umeå och där såg Bug i rörelse på en skärm.
Väldigt fyrkantigt, så mycket minns jag att jag tänkte, men exakt vad jag lade för värde i det har jag ärligt talat inte en aning om.
Snabbspolar vi fram till dags dato är det desto lättare för mig att förhålla mig till Bug, och det har främst att göra med att dess uttryck som ett av de tidigaste plattformsspelen i tre dimensioner inte längre känns daterat utan snarare som trendkänsligare än någonsin i en tid där allt vad Minecraft heter gått och blivit en konstform.
Det krävs dock att man ser bortom en del barnsjukdomar som en bilduppdatering som inte kan matcha de tvådimensionella plattformarnas frekventa supermjukhet samt en kollisionsdetektion som utöver att vara under all form av kritik dessutom blir tiofaldigt värre när den kombineras med spelets förkärlek till att jobba i djupled.
Bug är onekligen unikt, och jag kan inte påstå mig vara varse om något spel som jobbar utifrån samma konceptuella premiss vad gäller nivådesign även om det med största sannolikhet finns exempel att plocka fram.
Samtliga nivåer är designade i höjd, sid och djupled på ett vis som tvingar fram ett utforskande för att få grepp om exakt vad de innehåller.
Här och var springer man på rörliga block förflyttandes utifrån matematiska formler för att skapa logiska rörelser, och när de presenteras på de läckraste av vis är det svårt att inte låta tankarna vandra till av Treasure signerade Wario Worlds ypperligt maffiga bonusbanor.
Nivåerna är överlag enorma, med checkpoints frustrerande få och osmakligt placerade, och för att se sin progression sparas krävs det att man tar sig genom tre av dessa nivåer samt sänker en boss som avrundar den tematiska miljö man befinner sig i.
Det är så, långsökt nog, att Bug går aningen meta genom att egentligen inte vara huvudperson i det spel som spelas utan snarare dito i den film som spelet går ut på att spela in; En film som utspelar sig i sex olika miljöer varav fem är av generisk karaktär.
Tur är det därför att färgladheten och den charmiga presentationen överlag förtar lite av det som annars lätt kunnat upplevas som uttjatat, och det faktum att Bug kan springa på väggar och i tak ger det hela en väldigt egen och mysig attityd.
Så länge som man inte skall i sidled försöka hoppa på fiender eller positionera sig rätt när man efter att ha katapultats upp i luften av någon form av språngbräda inser att man inte längre ser den lilla plattform nedanför man måste landa på för att inte falla av banan och dö.
Eller dör lite för mycket och tvingas använda sig av ett continue som är begränsat i antal, misslyckanden som tyvärr följer med in i ens sparfil och kan skapa dryga situationer längre fram i spelet.
Om det är något som Bug verkligen har problem med är det att motivera mig som spelare att bry mig i att fortsätta efter ett misslyckande.
All den tid man plöjer ned i att utforska en nivås alla vrår, och då eventuellt finna både extraliv, continues och föremål som aktiverar bonusbanor, kan med sådan fånig lätthet ses på som bortkastad om man fastnar vid någon krånglig och orättvist designad passage där liv efter liv går åt.
Och med tanke på spelets rätt låga tempo blir det snabbt tradigt som fan att spela om samma nivåer om och om igen till dess att man lärt sig dem mer eller mindre utan och innan.
Det hade varit en sak om tempot var högre och nivåerna mindre och kortare, men nu är det inte så så saken är tyvärr en annan.
Donkey Kong Country är ett rätt bra exempel på ett sammanhang där det faktiskt fungerar att jobba med en progressionsmässig attityd rätt lik den att finna i Bug, men det är även ett bra exempel på en kontext där förrenderad tredimensionell grafik presenterad i två dimensioner, likt alla fiender, föremål och huvudkaraktären själv, funkar mycket bättre än här.
Visst finns det en del småhäftiga sekvenser, där stora stenar slungas mot teveskärmen eller när man flyger genom brinnande ringar uppe i luften, men den förrenderade grafiken skär sig lätt med den simpla 3D som nivåerna är uppbyggda av.
Sitt till gör det, dessutom, att estetiken överlag på karaktärsdesignen känns lika uddlös som generisk; Nog för att småkrypstemat i sig föga är exploaterat i någon omfattning att tala om, men det saknas en personlighet värd att lägga på minnet.
Ja, Bug har en del attityd och levererar en del smålustiga utrop titt som tätt, men samma sekund som Sonic dyker upp för ett plattformsrace i en hyfsat tidig bonusnivå bleknar Bug bort till grafik på skärmen snarare än en karaktär man lägger på minnet.
Spelets flerfasiga bossar är desto lättare att minnas då de överlag håller hög klass likväl som kräver en del fokus, mönsterinlärning samt snabba reflexer för att besegras.
Inte samtliga, då redan boss nummer två i ordningen med störande lätthet går att ta ned med hjälp av en designmiss, men de flesta.
Förutsatt att man lyckas hålla uppe intresset trots designmissar och en hel uppsjö rätt givna misslyckanden till försök att ta sig någonstans av värde är dock Bug absolut ett plattformslir jag finner det värt att spendera tid tillsammans med.
Jag antar det är den fyrkantiga charmen som håller mig fast, men även den där tillfredsställelsen i att lära mig nivåerna och bemästra dem trots att oddsen aldrig riktigt känns som de talar till min fördel.
Och även om tempot är långt ifrån så dynamiskt som man kan önska kommer det titt som tätt välbehövliga avbrott i nivådesignen på ett nästan set piece-liknande vis, som när man tvingas undvika rullande, växande, snöbollar i en uppförsbacke, när man plötsligt befinner sig på ett block som får för sig att ta en på en oväntad och halvintensiv rundtur genom nivån eller när man från en sekund till en annan ges möjlighet att spotta gröna slemklumpar på fiender.
Dock är det blåa kulspruteslemmet mer fascinerande än det mer återhållsamma gröna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar