Inte alltid medveten om det, men vid sidan av Nintendo var det Capcom och Konami som bar upp stora delar av tiden kring skiftet mellan 80- och 90-tal.
Capcom satsade hårt på bjärta färger och glättig musik där Konami ofta valde en klart hårdare, skitigare och vuxnare väg.
Åtminstone var det så jag upplevde det här, i Sverige, där, bland annat, ett Bergsala hade del i att begränsa utbudet till NES till endast en bråkdel av vad som egentligen fanns att tillgå.
Konami gav oss klassiker som Castlevania, Track and Field, Metal Gear, Top Gun, Gradius och Probotector.
Det är inte alla tredjepartare som lyckas med det konststycke som både Capcom och Konami lyckades med, att skapa en unik indetitet via ett artistiskt uttryck som trots variationer inom ganska frikostiga ramar på något sätt och vis ändå kändes rätt bekant i de flesta fall.
Jag tänker mig att det är sådant som krävs för att projekt som Smash Bros skall kunna bli en redig framgång, eftersom igenkänningsfaktorn är hög.
Menar, redan när man närmar sig Playstation All-Stars Battle Royale börjar det vackla, och med hänsyn till Sonys framgångar säger det ändå en hel del om vad som krävs för att man skall börja tala om den där större av självklarhet.
Parodius i dagsläget skulle inte säga någon utöver de där som minns en svunnen tid mycket alls annat än att det rör sig om ett flamsigt shmup med skum humor.
Men när serien var som hetast på marknaden och Konami som företag var allt annat än en skugga av dess forna jag talade huvudkaraktärer som Vic Viper, Pentaro och Twinbee om framgångar tillsammans bilandes en saga av dito.
Som shmup betraktat är Gokujou Parodius precis som dess föregångare en smältdegel för diverse relaterat till Konami i allmänhet och Gradius-universumet i synnerhet.
Det nyttjar ett uppgraderingssystem likt det i Gradius, där varje valbar karaktär har en egen arsenal av vapen och färdigheter med respektive fördelar och nackdelar.
Som en liten bonus har även de olikfärgade klockorna typiska för Twin Bee en central plats på denna front.
Utöver huvudmenyns valbara svårighetsgrader av mer klassiskt snitt agerar även uppgraderingssystemet dito, fast det genom att antingen nyttjas automatiskt, semi-automatiskt eller helt manuellt.
Nyttjas det helt manuellt, uppgraderingssystemet, slutar även spelet spelaren fortsätta precis där hen dog och går tillbaka till Gradius rötter där man kastas tillbaka till senaste checkpoint.
Om man går automatiska uppgraderingar kan fokus läggas helhjärtat på att skjuta fiender, undvika hinder och hålla sig levande.
Gokujou Parodius blir således, som följd av de många möjligheterna vad gäller spelstil och utmaning, något för alla.
Det, såklart, till priset av en rätt så obalanserad resa från start till mål där själva inramningen känns mer relevant vad gäller vemhelsts potential till att bli underhålld än det annars för genren välbekanta evighetsnötandet i hopp om en perfekt runda.
Samsandes med färgglada Moai-statyer och miniatyrversioner av klassiska bossar från Gradius-universumet, presenterade i Galaga-doftande formationer, är balettdansande pandor och gigantiska, lättklädda cabaretdamer.
Och flyger man inte genom en enorm variant av en pengaslukande maskin som föräldrar hatar och barn älskar, där man med hjälp av en urusel gripklo skall försöka plocka upp det man vill ha ur en hög av gottistottis, huserar man i ett disco förlagt i rymden eller under vattnet tillsammans med ett levande kattfartyg.
Allt ovanstående under tiden öronens intryck består av klassiska notföljder likväl som diverse Konami-alster från diverse av de spel som Parodius hämtat material ifrån.
Och det är inte endast Konamis egna kreationer som parodiseras, men det gigantiska skeppet från Irems R-Types tredje nivå, här presenterat på ett ypperligt Parodius-doftande vis, får sväva fram utan det spelets soundtrack.
I mångt och mycket känns Gokujou Parodius som en upplevelse som känns tacksammast att ta sig an på samma vis som, exempelvis, Shikigami no Shiro 2; Att med hjälp av åtskilliga genomspelningar leta sig fram till de förutsättningar man trivs bäst med och sedan jobba utifrån dessa för att gå 1cc och låta variationen finnas nära till hands om man känner att man tröttnar på de val man gjort.
Det är som om denna, låt oss kalla det, frihet att skräddarsy upplevelsen väger upp den vacklande balansen och med hjälp av den rena och grisskära underhållningen knuffar Gokujou Parodius hela vägen upp till de där högre trakterna av betygsskalan.
Gokujou Parodius är helt enkelt väldigt underhållande, även om det samtidigt känns sorgligt att det med sådan lätthet konstaterar att Konami verkligen lyckats rasera precis allt som företaget en gång i tiden stått för.
Och jag har inga som helst problem med att se Parodius-serien som mer självklar representant för ett företags identitet än vad Playstation All-Stars Battle Royale är dito för Sony.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar