Det släpptes 13 spel till NES i Sverige under 1988.
Ibland för jag ett resonemang som säger att mindre kan vara mer, om kvalitén håller en någorlunda hög nivå och publiken är villig att pröva på det mesta.
Vill därför tro att det inte är en slump att precis samtliga spel som släpptes under 1988 är något av klassiker, även om vi inte snackar toppklass i 13 fall av 13 möjliga; Något som inte endast har att göra med att spelbranschen var relativt ny och de flesta upplevelser var nya upplevelser.
När många samlas runt en och samma sak har det en tendens att bildas något av en kult, och när kvalitén och originaliteten dessutom ser ut som den gör när man lyfter fram Metroid, Kid Icarus, The Goonies 2, Gradius samt Zelda 2: The Adventure of Link känns det hela relativt rimligt.
Till och med kanske inte fantastiska upplevelser som Rad Racer och Top Gun klingar nog bekant, och det inte endast för att titelskärmsmusiken till Top Gun får en hel drös med vuxna pojkars hjärtan att slå lite extra hårt eller att Rad Racer var en tidig Square-produktion.
Idag väntar ungefär tvåhundratusensjutton spel på vem som helst som sitter på hårdvara att spela med, hårdvara som är uppkopplad till nätet där det finns diverse spelrelaterade tjänster att tillgå, och då är det inte lika lätt att skapa klassiker.
Inte ens om kvalitén är rätt så hög.
Jag har en tendens till börja i den ände som har att göra med månen (se bild här ovan).
Castlevania har en oerhört skitig estetik, milslångt bortom Capcoms gulleduttande till ren- och färggladhet att finna i spel som typ Duck Tales och Chip'n Dale: Rescue Rangers.
Visserligen kan man argumentera för att det rent faktiskt inte ser speciellt vackert ut om man detaljstuderar varje tile om 8 gånger 8 pixlar, men jag ser det lite som att det inte spelar någon roll då estetiken där bakom den rätt fula grafiken är sanslöst stark och hjärnan min mer än gärna målar upp visualerna så som de vill uppfattas även när hårdvaran inte riktigt räcker till.
Det är väl, egentligen, endast de där molnen framför månen framåt slutet av spelet som misslyckas.
Hur jag än försöker kan jag inte förstå vad man tänkt sig, med den där svarta fyrkanten.
Castlevania har ett oerhört starkt soundtrack.
Baroque, låt oss säga, och redan i detta tidiga skede stilsättande för seriens audioella uttryck hela vägen fram till dags dato.
Vampire Killer, titellåten som även speglar namnet på det spel till syskon Castlevania fick till MSX, Wicked Child och Heart of Fire, liksom.
Jag sitter inte riktigt på förmågan att beskriva vikten av alstrens relevans för mitt tevespelsmusikintresse, men dess peppande, melodiösa och mörka framtoning var en stor del i att engagera mig i upplevelsen.
Castlevania är oerhört välbalanserat för sin ålder.
Visst kommer det alltid att finnas de som ej förmår komma överrens med de sinuskurveförflyttande Medusa-huvuden som, i kombination med huvudkaraktären Simon Belmonts förkärlek till att kasta sig bakåt när han kommer i kontakt med något han inte borde komma i kontakt med, tidigt lägger grunden till en rätt så mentalt påfrestande resa.
Vill dock påstå att Castlevania är ett spel som belönar den som inte viftar bort utmaningen som klassiskt frustrerande för sin tid, utan istället tar sig tid att betrakta spelet och lära känna det utan och innan; Dess sex korta nivåer banar onekligen väg för något som hade fungerat bra i arkadhallen då det inte tar mer än knappa halvtimmen i anspråk vid en hyfsad genomspelning.
I princip samtliga situationer som uppstår går att med kunskap och erfarenhet att bemöta på ett effektivt vis, där inslagen av slump aldrig känns mer orättvisa än att de går att tackla med snabba reflexer.
Dessutom finns det i många fall optimala strategier att nyttja för att kraftigt reducera svårighetsgraden för vissa passager och fiendekonfrontationer, och dessa är inte sällan knytna direkt till den tillgängliga vapen- och föremålsarsenalen.
Simons piska skapar en välbehövd distans mellan honom och de fiender han måste handskas med, och för att underlätta ytterligare finns det en rad specialvapen att nyttja så länge som det antal påsamlade hjärtan är tillräckligt; En klocka fryser tiden, en yxa kastas upp i luften i en båge och heligt vatten skvättat kan i näst bästa fall få fiender att frysa mitt i en olämplig rörelse.
Castlevania har vandrat genom rätt många olika sinnestillstånd.
Ett inledande uppskattande, och livsstilsformande, som baserade sig mer på de där första intrycken hos en rätt så oerfaren individ.
En period av nostalgiskt tillbakablickande, när seriens senare delar anlände och fick mig att minnas var allt började.
Och nu, idag, en fascination baserad på närmare tre decennier som haft alla möjligheter i världen att sänka spelet ned i ett träsk av daterad dynga.
Men det håller, heligt vattentätt, fortfarande.
Precis som Kid Icarus och Gradius visade sig göra häromsistens.
Skall bli intressant att se vad de där återstående 10 spelen från 1988 har att säga om saken, när turen kommer till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar