Visserligen kan jag ha helt fel, men jag vill inte tro att Castlevania 3: Dracula's Curse låg högst upp på barnens julklappslistor när Super Castlevania 4 hann först och Super Nintendo var det nya heta.
Dessutom fanns det en verklighet här i Sverige som inte riktigt låg i fas med den som utspelade sig i Japan, där spelet när det väl nådde våra breddgrader hade varit ute på marknaden i hela tre år.
Super Castlevania 4 var i många avseenden seriens svar på Zelda-ditons A Link to the Past. Utsvävningarna som gjordes i respektive series andra del viftades bort till förmån för ett tillbaka till rötterna-perspektiv som mer eller mindre kastade ut mycket av den progression som gjorts ut genom fönstret, tycka vad man tycka ville om berörd progression.
Där Simon's Quest lade grunden till vad som skulle komma att blomma ut i full skala i Symphony of the Night var Dracula's Curse istället klart mer av en vidareutveckling av första Castlevania utifrån devisen att mer är mer och att valmöjligheter är av godo. Det gick till och med så långt som att mer eller mindre behålla första spelets gränssnitt intakt likväl som återvända vissa miljöer och dess tillhörande grafik.
Kvar är seriens ökänt stela och framförhållningskrävande kontroll, och åter är dess lika omtalade svårighetsgrad fast här uppskruvad ytterligare ett par snäpp i spelets andra halva samtidigt som den första halvan gått klart mer lättillgänglig för vemhelst.
Man kan väl säga att Dracula's Curse gör i princip allting rätt vad gäller detta med att hålla ett ursprung troget samtidigt som det introducerar nyheter inom ramarna för den känsla som en gång i tiden etablerats.
I detta specifika fall är det dessutom underlättat avsevärt av det faktum att de båda spelen är utvecklade till en och samma hårdvara likväl som delar faktiskt innehåll på flera fronter.
Castlevania 3 är visserligen åter en förhållandevis linjär historia, till skillnad från Simon's Quest. Backtracking är reducerat till någon enstaka redan spelad nivå som spelas baklänges, som följd av anledningar, men däremot finns flertalet vägskäl vilka gör det omöjligt att uppleva allt spelet har att erbjuda i en och samma genomspelning.
Vissa bossar visar sig, väl besegrade, att vara framtida medhjälpare till Trevor Belmont, tidsmässigt avlägsen förfader till Simon, och däribland dem finner man bland annat Symphony of the Nights Alucard, Trevors framtida fru Sypha samt klart mobila Grant.
Trevor kan endast ta med sig en medhjälpare åt gången, och varje medhjälpare sitter på unika egenskaper som kan vara av både fördelaktig och nackdelstillskriven karaktär.
Alucard må vara stridsmässigt vek med extremt svaga projektiler samt en störande oförmåga att attackera med fötterna väl förankrade i en trappa. Samtidigt sitter han på förmågan att förvandla sig till en fladdermus. Med hjälp av en drös påsamlade hjärtan, som förbrukas under tiden Alucards förvandling är aktiv, kan man flyga förbi svåra passager på en nivå.
Grant är den mobilaste av samtliga karaktärer, och kan utöver att klättra i tak och på väggar hoppa högre och förflytta sig snabbare än de övriga, men är likt Alucard svag när det kommer till strider.
Sypha, avslutningsvis, är en magiker som med rätt magi i rätt sammanhang verkligen kan bruteforca sig genom vilken fiende eller boss som helst och som följd reducera den typen av utmaning till snudd på obefintlig. Dock kommer denna styrka med en grav nackdel, och det är att Syphas hälsa sinar galet snabbt när hon åker på däng.
Utöver att lägga grunden till ett för serien rätt imponerande påtagligt omspelningsvärde, både med vägval och alternativa medhjälpare, skapar upplägget gott om utrymme för att jobba fram olika strategier för att tackla de allt annat än oblyga utmaningar som man ställs inför på ett vis som man aldrig gavs en chans att göra i första Castlevania.
Dock har även detta en baksida, och det är att spelet känns aningen obalanserat på sina håll.
De fem första nivåerna torde vara en rätt hanterbar utmaning för vemhelst, oavsett hur de tacklas och vilka vägval man gör. Därefter är det dock lite som att man tagit första Castlevanias fåtaliga men mest frustrerande sekvenser och expanderat dem till ett halvt spel där i princip varje skärm blir till något av ett helvete att ta sig förbi om man inte har koll på vad man sysslar med.
Som ett rum fullt av trappor, inramat av eldkulespottande stendrakar (eller vad fan de nu skall föreställa) som får sällskap av flygande fän som förflyttar sig i ett sinuskurvemönster med oregelbundna toppar och dalar.
Eller en nivå som verkligen älskar att dra ned tempot till tålamodsprövande nivåer genom att antingen låta droppar av fanskap i slowmotion smälta bort block som hindrar ens framfart eller block i slowmotion falla ned på skämen och över loppet av en evighet bilda någon form av framkomlig miljö.
Antar att detta med de bossmaraton som dyker upp här och där, även skulle kunna falla in under denna kategori av designmässig vacklandehet, men kanske mer för att de är tråkiga, monotona och rätt så inspirationslösa i det faktum att de inte varierar sig nämnvärt sett till de olika omständigheterna under vilka man hamnar i dem.
Med lämpliga strategier är i princip ingen passage nämnvärt utmanande, men vägen fram till dessa strategier känns inte alltid lika belönande som det är att spela spelet med faktisk kunskap kring hur man tar sig fram på effektivaste vis. Väl framme vid detta, delmål får man väl ändå kalla det, förvandlas Castlevania 3 dock tacksamt nog till en upplevelse vilken man är i hyfsad kontroll över och på så vis kan forma till det som känns mest givande för stunden.
Vill man slippa slita sitt hår på de senare bossarna, ja, då ser man till att ta sig det med Sypha och någon lämplig magi. Vill man slippa några dryga plattformssekvenser ser man till att flyga förbi dem med Alucard. Vill man få sig en utmaning som springer i cirklar runt den att finna i första Castlevania, ja, då spelar man med Trevor från början till slut.
Så.
Man kan väl säga att mina första timmar med Dracula's Curse var klart mindre givande än de där jag spenderade med spelet i ett lite senare skede.
Och, med lite distans till helheten jag upplevt har jag inte speciellt svårt att se något annat än en smärre trium för serien efter det klart vacklande Simon's Quest. Dracula's Curse är ett spel som i mina ytterst personliga ögon spelmässigt gör mycket mer intressant än vad uppföljaren gör även om uppföljaren åtminstone i sammanhanget audiovisuell magi slår Castlevania 3 på fingrarna.
Två andra aspekter som känns relevanta att lyfta fram, väl inne på detta med serien i allmänhet och Castlevania 3 i synnerhet, är dels att större delen av upplevelsen spenderas utanför Draculas slott.
Skogar, träsk och annat får en chans att stå i miljömässigt centrum och skapa en dynamik som känns tilltalande.
Som för att röra om ytterligare i grytan kan redan spelets andra nivå komma att bli ett klocktorn om det är vad man för stunden känner för att ta sig an.
Dels nummer två är soundtracket, som även om det inte riktigt lyckas med att kännas relevant från första till sista sekund har ett par toppar som är där uppe och rör sig med seriens högsta.
Bäst gör det sig, tyvärr, i Famicom-format då ett specifikt ljudchip hjälper ljudbilden på traven, men med det sagt är det inte som att Aquarius, Stream och den absoluta höjpunkten Riddle vacklar nämnvärt när de produceras av vår älskade NES.
På ett Famicom, däremot, så sätter redan inledande Prelude tonen som gör det uppenbart att basarbetet i Stream, det extremelektroniska arpeggiot i Dead Beat samt den nästan äckligt hurtiga Mad Forest gör det svårt att återvända till NES-tolkningen utan att sakna något.
Utöver ett fylligare soundtrack är även svårighetsgraden i den japanska versionen aningen nedtonad, med fiender som gör mindre skada, Grant har oändlig tillgång på knivar, vilket gör honom till tacksam för strider på distans, och vissa visuella detaljer närvarande som vi i väst av anledningar saknar.
Det är otroligt synd att Dracula's Curse skulle komma att släppas så sent i, framförallt, Europa för det känns som att det aldrig fick en chans att hitta hem hos skaran samtida spelare på ett vis som lagt grunden för en given klassiker.
Det mesta av vurmande för Castlevania 3 har jag funnit på senare år bland retrobotaniserande YouTube-profiler och skribenter på diverse håll och kanter, likväl som i Virtual Console-fränder jag fann under Wii-erans storhetstid. Visserligen kanske inte i en lika stor omfattning som i fallet Rondo of Blood, av förklarliga skäl och dock, men PC-Engine och så vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar