Ett problem med att spela samma spel flera gånger i olika versioner och varje gång försöka ha något nytt och relevant att säga, i mitt fall i form av en text med tillhörande bilder, är att man till slut inte har något nytt och relevant att säga.
En enkel lösning på detta problem skulle kunna vara att först hänvisa till min föregående text, den som handlar om Hexen till Nintendo 64, och därefter gå in på de där detaljerna som skiljer de två versionerna åt.
Om jag skulle välja den vägen att gå skulle denna text få en rätt saklig och kylig framtoning i och med att följande punkter skulle bli de som utgjorde huvudelen av texten:
* Hexen till Saturn kan inte riktigt matcha Nintendo 64-versionens visualer, då det saknar all form av anti-alias likväl som det erbjuder smått simplifierad design av vissa miljöer. Samtidigt sitter det på en krispighet och skärpa som N64-versionen inte kommer i närheten av trots dess påtagligare detaljrikedom.
* Bilduppdateringen är snäppet mer instabil än den redan vacklande diton till N64.
* Fiender presenteras på Saturn endast framifrån, där de på N64 även kunde visa upp andra... sidor.
* Co-op har fått smaka på yxan, såvida man inte vill experimentera med en rad ofärdiga och buggiga försök till spelande för flera endast tillgängliga via en fuskmeny som jag själv inte brytt mig om att närma mig, vilket gör N64-versionen fullständigt överlägsen när det gäller annat än den där upplevelsen för den ensamme spelaren; På N64 kan fyra leka på en och samma gång.
* Saturn-versionen erbjuder en hel radda med filmsekvenser i form av intro, mellansekvenser och slutscener. N64-versionen slänger upp lite text på skärmen, istället.
* Spelet kräver minneskort för sparning såvida man inte känner sig bekväm med att plita ned halvlånga lösenord med jämna mellanrum.
Säkerligen finns det mängder av andra mer eller mindre påtagliga skillnader att lyfta fram, men det är inga jag själv lagt märke till eller sitter på en faktamässig medvetenhet om att de existerar.
Jag kan med allt ovanstående i åtanke tänka mig att relevansen i Hexen till Saturn främst ligger i att spela Hexen på Saturn istället för på dator, Playstation eller Nintendo 64.
För att det får ett rätt så eget grafiktekniskt uttryck, för att det är kul att se vad denna port kan prestera inom ramarna för den rätt så begränsade hårdvaran.
Hexen till Saturn är dock aldrig vad jag skulle kalla för dåligt, oavsett vad man har för anledning att närma sig spelet, varken för dess faktiska presentationsmässiga brister eller saknade innehåll; Det är precis samma härliga kombination av plattformsäventyr och förstapersonsorienterade actionupplevelse som det var när det för första gången såg dagens ljus, precis som det även i detta sammanhang kräver rätt så omfattande hjärnverksamhet såvida man inte vill irra sig bort i den omfattande röra av vad spelet kräver att man skall göra härnäst för att ta sig vidare.
I mångt och mycket går det utmärkt att hävda att Hexen är Doom i aningen mer komplexa och omfattande miljöer, där allt triggeraktiverande spridits ut över en rad ständigt tillgängliga nivåer sammankopplade av isolerade hubbar, men det vore att göra det lite väl lätt för sig.
Hexen har ett övergripande audiovisuellt uttryck som lyfter det högt upp över de flesta samtida konkurrenter, både trots och tack vare dess rätt så bångstyrigt brunbeigea framtoning, och låter sig spelas på åtminstone tre rätt så olika vis via de tre spelbara karaktärerna av vitt skilda slag.
Dessutom hanterar det detta med skala av större slag på ett klart mer givande vis än vad exempelvis Turok: Dinosaur Hunter gör, och det främst genom en minnesvärd miljödesign fullproppad med vad som närmast kan liknas vid interaktiva set pieces.
Marken rasar, väggar roterar och stora konstruktioner byter skepnad framför ens ögon och skapar nya förutsättningar och möjligheter på ett ypperligt fantasieggande vis.
Det finns knappt en endaste plats, ett endaste litet skrymsle trots det rätt omfattande utrymme spelets värld tar i anspråk, som inte förmått etsa sig fast någonstans djupt inom mig skapandes en känsla av att komma hem varje gång jag återvänder; Bara det nog för att jag skall vägra släppa taget om mitt vurmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar