Det är nästan som att återuppleva de värsta av år under Wii-eran, då man fick kämpa för att hålla sig uppdaterad gällande vilka spel som skulle släppas, var och när.
Som att utgivarna sket i vilket, men plikttroget lade några kronor på projekt som utvecklare slet blod för att göra till ack så mysiga utan att för den skull ha några ovanför sig som faktiskt trodde på produkterna på allvar.
Jag har bestämt mig för att det var så det gick till.
Egentligen endast för att det får mig att må lite bättre, när jag vadar genom recensioner på YouTube eller i skriven form på annat håll och noterar de där ständigt återkommande kommentarerna.
"Det ser så jävla hårt ut, synd bara att det inte går att få fatt på längre!"
"Dumma, dummma Konami som släppte detta till Wii, och Wii Ware dessutom, utan någon fysisk utgåva! Det var ju givet att det skulle floppa och nu är det bortom räckhåll för alla!"
Förlåt, men jag vill verkligen banka mitt huvud i väggen till dess att något går lite sönder och det kommer blod.
Konamis ReBirth-serie är en kärleksförklaring, helt i fas med det vurmande för modern retro som Mega Man 9 med sådan lätthet fick att skjuta i taket vad gäller dess omfattning. Och det är M2 som stått bakom produktionen.
Ni vet, de där som har att göra med typ alla 3D-utgåvor av klassiska Sega-spel någonsin till 3DS.
Det finns inget riktigt givet fack att placera Castlevania: The Adventure ReBirth sett till vad för hårdvara det audiovisuella försöker efterlikna, men låt oss säga 16 bitar, någon form av kombination av Super Nintendo (det visuella) och Mega Drive, alternativt något form av typiskt superelektroniskt ljudchip nyttjat i arkadhallarna, (musiken).
Musiken, denna ljuva elektroniskt barrocka musik, är ihopsnickrad av Manabu Namiki och består av en drös klassiska, och klart mindre klassiska, låtar från Castlevania-serien. Jag är löjligt glad över att kunna skriva ut Namiki eftersom Battle Garegga, Oopona, Odin Sphere, Deathsmiles och så vidare.
Herren, Krist, osv.
Humor är det, således, att några musikaliska spår i ny tappning från det spel som stått som språngbräda för The Adventure ReBirth, det där usla originalet till Game Boy, är frånvarande.
Men, för all del.
När ett soundtrack väl kom att bli aktuellt, bortom själva spelet, så letade sig musik därifrån in.
Lite sent påtänkt, månne.
Men så är ju inte The Adventure ReBirth egentligen en remake så mycket som en helt fri tolkning av ett original ljusår från att erbjuda något som ens kommer i närheten av det som här är att finna.
Sex nivåer, redigt långa och i princip två till antalet vardera då de består av en del före och efter en miniboss. Kanske inte i samtliga fall, men i de flesta fall, eller samtliga... fast jag är inte riktigt säker då jag inte funnit alla de alternativa rutter genom nivåerna där finns.
Närmast till hands skulle väl ett Castlevania 3 i 16 bitar vara, fast utan alternativa spelbara karaktärer, men sanningen är väl snarare den att man plockat lite smått och gått från här och var och genom det format en allt annat än unik men för den skull ej ointressant del i serien.
De där äldsta spelens stelhet, med påbörjade hopp låsta i en specifik bana, är ett valbart alternativ för de som vågar eller föredrar det kontrollmässiga upplägget.
Annars har man viss mobilitet i hopp även om trappor inte alls är lika lätta att uppskatta som i Rondo of Blood och rent allmänt tycks uppvisa någon form av magnetism som gör det omöjligt att lämna dem på annat vis än att följa dem till en början eller ett slut.
Nycklar är en av de där sakerna man bör ta väl hand om, så till den grad att man måste undvika eventuella specialvapen man har möjlighet att plocka upp.
Nycklar, eller specialvapen, är gällande och utan en nyckel är det omöjligt att låsa upp en av de där låstheterna man då och då noterar. Men alternativa rutter är inte alltid att finna bakom just låsta dörrar, utan det kan även röra sig om någon spak att dra i för att aktivera en brygga eller en vägg att slå sönder.
The Adventure ReBirths största svaghet är dess estetik.
Vill inte gärna säga att det är fult, tycker väl rentav det är rätt snyggt, men det har en sorts fluffighet över sig som förstärks av den suddiga framtoning det grafikfilter som används står till svars för.
Jag har väl lite svårt att förstå poängen med att jobba med pixlar, för att skapa en retrokänsla, när de ändå inte är ämnade att visas upp i all dess prakt.
Men även designen av vissa saker, kanske bossar och fiender främst, har en tendens att kännas lite... oinspirerad och allmänt anonym vad gäller utseende. Och synd får det väl sägas vara, då själva poängen med spelet är att blicka tillbaka till 16-bitarserans glansdagar.
Det finns dock en styrka som väger upp de lite halvtaskiga visualerna, och det är det värde att finna i åtskilliga genomspelningar.
Med eller utan stela hopp.
På Easy, Normal eller Hard, sådär som serien annars aldrig brukar tillåta spelaren att välja och dessutom välgjort med smarta fiendeplaceringar som tvingar fram en mer strategisk spelstil på de högre svårighetsgraderna.
Castlevania: The Adventure ReBirth är lite speciellt, då det inte har någon given plats i serien annat än som ett tvådimensionellt Castlevania-spel inspirerat av de där klassiska Castlevania-spelen som redan finns.
Det gör liksom lite för lite för att ta serien någonstans av relevans, men det gör klart mer än att bara vara en billig cash in. Och riktigt underhållande är det, till och med med ett helhetsintryck som höjer sig nivåer över flertalet spel i serien.
Och, nej.
Det är inte alls otillgängligt.
Sitter man på ett Wii, eller ett Wii U, är det inte svårare än att knata in i Wii Shop Channel och där köpa en licens.
100 kronor kostar den, om någon undrar, och det är för mig personligen väl spenderade kronor som gett mig tiotals timmar med underhållning och säkerligen några tiotal ytterligare innan jag känner mig helt färdig med detta spel.
Om jag någonsin känner mig helt färdig med detta spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar