Tunnel B1 har så länge jag kan minnas funnits där i mitt bakhuvud, utan att jag egentligen haft någon aning om vad det rört sig om för typ av spel.
Såg en video på YouTube, en av få som visar upp spelet, och någonting där sade mig att jag eventuellt skulle kunna uppskatta detta bortglömda alster.
Egensinnigt är väl det minsta man kan säga om Tunnel B1, att det är. Någon form av hybrid mellan Wipeout och Doom, utspelandes i precis vad titeln vittnar om.
Eller, lite mer ingående beskrivet: Ett actionspel i förstapersonsperspektiv som innehåller ungefär lika delar skjutande, tunnelorienterande samt racing och allt detta via ett markslickande fordon som framtvingar ett grodperspektiv utan dess like; Något jag inte kan minnas mig ha närmat mig i en dylik kombination på annat håll.
Det finns rätt höga produktionsvärden här, vilket redan den inledande Ocean-logotypen som det sveper förbi ett par delfiner understryker.
Snyggt animerat och helt fläckfritt presenterat, precis som den efterföljande filmsekvensen som ser ut som den i bästa George Lucas-anda rengjorts på allt brus och alla små komprimeringsartefakter där finns.
Äckligt snyggt är det.
Snyggheten följer även med in i spelet som, för att vara vad det är och dessutom köras på Saturn, flyter på mjukt och fint med fräscha omän mesh-transparenta ljuseffekter vars intryck endast dras ned av explosioner som inte riktigt känns som de hör hemma i produktionens i övrigt höga klass.
Chris Hülsbeck står för den bombastiska musiken, ofta gåendes i marschtakt, och titeltemat låter som plockat ur vilken storproduktion till sci-fi-rulle som helst.
Dock är det i dansant tappning som temat verkligen blommar ut till en dänga för ett dåtida samtida dansgolv med självdistans (versionen utan sång återfinns på Spotify och är ett klart bättre alternativ för seriöst lyssnande).
Till en början är Tunnel B1 frustrerande svårt.
Så svårt att jag när jag väl nått spelets tredje nivå efter en bra stunds spelande tänker mig inse att jag nog får lägga ned projektet och skriva denna text baserad på en bråkdel av vad spelet har att erbjuda.
Precis allt i Tunnel B1 tycks vara designat för att driva vemhelst till vansinne.
Som om fienders målsökande projektiler tycks vara snudd på omöjliga att undvika och kontrollen överlag designad så komplicerad att man inte slutar trycka fel trots åtskilliga timmar av spelande.
Inte för att det är en omöjlighet att själv konfigurera vad man vill att vilken knapp skall ha för funktion, men väl för att det inte finns några genvägar till total kontroll annat än ren och skär envishet.
En titt i manualen var onekligen på sin plats, för att få veta att ett visst vapen kan agera decoy för de målsökande projektilerna och att sidosteppande varvat med en än mer avancerad förflyttningsteknik verkligen kunde göra under för kniviga situationer.
Sedan slogs skallen i väggen så hårt att väggen rasade och saker och ting började välla fram i tidigare otillgängliga tunnlar.
För att man inte skall tappa bort sig fullständigt i de monotona korridorerna har man ständigt tillgång till en karta. På kartan kan man även se primära, sekundära samt tertiära uppdrag att ta sig an.
Okomplicerade historier, genomgående, som på sin höjd resulterar i ammunition och poäng. Höga poäng resulterar i sin tur i extraliv, men eftersom systemet med liv är helt meningslöst finns det liksom ingen poäng i att jaga poäng annat än för personlig tillfredsställelse.
Tunnel B1 ger sig snabbt fan på att variera upplevelsen inom de extremt snäva konceptuella ramar det rör sig inom.
Klassiskt triggerjagande för att öppna stängda portar avlöses av intensiva racingsekvenser under tidspress när man inte planterar sprängmedel framför hinder som måste sprängas bort eller använder sig av målsökande missiler för att skjuta ned flygande och annars onåbara fordon.
Och det här med att lyckas klara en svår nivå slutar inte sällan i upprepade försök kulminerandes i adrenalinkickar frambringade av hög puls, ovilja att blinka under långa perioder och hyperventilerande med tillhörande yrsel.
Det är inte alls svårt att dra paralleller till Robotica, med monotona miljöer och en kompromisslöshet som inte försöker flirta in sig hos någon med hjälp av en mainstreamanpassad attityd.
Något som resulterar i att upplevelsen, precis som i fallet Robotica, står och faller med huruvida man köper det snäva konceptet eller ej. Om man kan ha överseende med en rad designbeslut så dumma att man fan inte tror det är sant.
Svårighetsgraden i Tunnel B1 justeras via det antal liv man har tillgängliga.
Liv har dock ingen praktisk betydelse som i att något går förlorat annat än att man får börja om i början av den nivå man dog på. Får man slut på liv finns två continues att nyttja, och tar dessa slut tar allt slut.
Progressionen går dock att spara, så det enda ett tvättäkta Game Over resulterar i är att man kastas ut till huvudmenyn och där tvingas ladda senaste sparfil via ett menysystem från helvetet.
Väl vän med den komplicerade kontrollen och den attityd med vilken man angriper spelets utmaningar på bästa vis rullar saker och ting på i rätt högt tempo, men efter en stund börjar saker och ting gå på tomgång och kickarna uteblir.
Som om Tunnel B1 inte riktigt tycks leda någonstans med en utdelning värd den tid spelet tar i anspråk.
Sådär att det inte längre spelar någon roll att det plötsligt dyker upp en stor tank till fiende, likväl som några nya flygande fanskap och markgående fordon så snabba att man inte kan göra annat än att ligga i dess skugga och där försöka göra sitt bästa för att undvika de minor de spottar ur sig som om där inte fanns någon morgondag.
Synd, på en så fet produktion.
Men det är väl så det är, när man ger och ger och ger utan att få minst lika mycket tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar