Förutom ett halvtaskigt shoot 'em up till NES, till synes alltid inkluderat i dessa ökända pirtatsamlingar om tio miljarder spel i en och samma kassett, är min relation till Macross inte mer omfattande än svaga minnen av Robotech och en eventuell film och serie på renodlat Macross-tema som jag kanske såg under glada åtti.
Oavsett var det Akakabuto som satte sina spår, mest, då mecha aldrig riktigt blev min grej.
Så.
När utvecklarna Scarab, i samarbete med utvgivarna Bandai, adapterade filmen The Super Dimension Fortress Macross: Do You Remember Love?, till interaktiv digital underhållning, i linje med dess 15-årsjubileum var det långt bortom mig.
Dessutom var det exklusivt Saturn likväl som Japan.
För fans av Macross antar jag det här finns en del intressant att hämta. Kanske främst då spelet innehåller en del nytt material som kompletterar den film som gång om annan spelas upp delar av för att knyta samman de spelsekvenser som utgör grunden till upplevelsen.
Dock är väl sanningen egentligen den tvärtomska, att upplevelsen förlitar sig på tok för mycket på film- och mellansekvenserna då det som faktiskt spelas är underhållning under all kritik.
Otroligt fegt är DYRL? som shmup, trots uppenbara försök att göra något utöver det vanliga.
Ständiga lagerbyten, i djupled, skapar en fiendemässig otillgänglighet för vanliga projektiler endast kompenserat av de målsökande missiler av ett eller annat slag som finns till hands.
Dock går det inte att på egen hand växla mellan lager, och då fiender har en förkärlek till att ligga placerade i lager andra än det man själv är låst till blir stridandet måttligt inspirerat.
Det vill säga, inte alls.
Ej heller möjligheten att växla mellan olika former, med tillhörande varierad hastighet och utrymmesanspråk, tillför något av värde.
DYRL? är ut i fingerspetsarna en produktion där noll hjärta lagts på gameplay, fullständigt utan balans, poängräkning och givande utmaning.
Ett litet utbud av hjärndöda fiender upprepas in absurdum, pinsamt korta sekvenser av skjutande avbryts titt som tätt av mellansekvenser och någon nivådesign att tala om finns där inte.
Perioder av noll action varvas med fullständigt kaos där man som spelare inte ges några ledtrådar överhuvudtaget gällande vad exakt det är som händer och sker.
Vilka fiender skall man bry sig om? Är de där asteroiderna som kommer flygande över skärmen något man kan kollidera med? Hur fungerar egentligen kollisionsdetektionen?
Allt som oftast faller man därav tillbaka till att hålla inne missilknappen och hoppas på det bästa.
Att DYRL? kommer på två skivor har inte att göra med något annat än alla dessa filmsekvenser, för att flyga genom spelets elva nivåer är något man gör i ett kort svep.
Än underligare är det just därför att spelet har en sparfunktion, som för att verkligen korta ned livslängden till i princip obefintlig.
Brukar uppleva det som att licensspelen fått ett oförtjänt dåligt rykte, då många av mina starkaste spelminnen från 80- och 90-talet var just dito, men om någon känner att de behöver ett bra exempel på när det verkligen gick käpprätt åt helvete är DYRL? ett förhållandevis tacksamt objekt.
Maken till dynga har jag nog aldrig tagit mig an på mitt älskade Saturn.
Förlåt, således, hårdvara från 1994. Hade jag vetat bättre hade jag inte utsatt dig för dylikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar