Vägen från Puzzle Bobble, som så smärtfritt kopplar det samman med dess rötter i Bubble Bobble, till västerländska Bust a Move känns inte riktigt självklar för mig.
Inte för att ett namn gör någon direkt skillnad för upplevelsen så mycket som för marknadsföringen, men när marknadsföringen någonstans längs vägen går snett och mynnar ut i någonting dylikt känns det inte riktigt längre som att det är det färgglada och kärleksfullt barnsliga som motiverar någon till ett köp efter ett hylltittande i besökt spelbutik.
Bust a Move 2 är oavsett inte i närheten av lika finslipat som varken Bubble Bobble eller Rainbow Islands, även om denna uppföljare till arkadoriginalet ser till att fläska ut upplevelsen med fler nivåer, ett renodlat pusselläge med en interaktiv progression som plockad från Darius samt ett versus-läge i antingen en resa över en karta med 12 hållplatser representerandes allt mer utmanande pusseldueller mot datorspelare eller en motspelare i soffan.
Jag förstår inte riktigt varför det känns som ett återkommande problem, detta med en ständigt och logiskt stegrande svårighetsgrad, i sammanhang likt detta.
Kanske är det så att det är slumpen som är den största boven i detta andra Bust a Move, då skickligheten hos spelaren inte alltid har en lika stor betydelse som fördelningen av färgerna på de bubblor som slumpas fram.
Faktiskt går det så långt att det ibland känns som att de algoritmer som driver spelets slumpgenerator är designade utifrån de premisser som fått Candy Crush Saga att få mången spelare att gå i taket; Att tvingas skjuta iväg fem-tio-femton bubblor av färger andra än de man för tillfället anser sig behöva hör varken till ovanligheterna eller upplevs som ett scenario som bara uppstår sådär ur det blå.
Och det känns som anledning nog till att gå aningen kritisk, även om verkligheten egentligen inte alls skulle visa sig vara så som den upplevs.
Fast.
Med hänsyn till att detta kommer rätt så direkt från arkadhallen behöver man kanske inte söka så länge efter en förklaring till varför saker och ting upplevs så som de gör.
För de som inte är på det klara med vad Bust a Move handlar om så kan det sägas att det handlar om att matcha tre eller fler bubblor av samma färg för att få dem att ramla ned från spelplanen.
Matcha bubblor gör man genom att skjuta en bubbla av en framslumpad färg till den plats på spelplanen man önskar se den hamna. Det går bra att låta bubblorna studsa mot spelplanens väggar, men så fort den nuddar något annat än en vägg fastnar den.
Väldigt analt är det, siktandet, vilket på sätt och vis är en bra sak då det ställer krav på spelaren många andra pusselspel inte gör.
Samtidigt är det frustrerande, att man tvingas jobba på en så pixelperfekt nivå att det kan vara ett helvete att få ens hälften av de bubblor man skjuter iväg att hamna där man vill även om man använder sig av det finlir axelknapparna har att erbjuda.
Första nivån man spelar, likväl som nivån man spelar igen efter att ha nyttjat ett continue, spelas med ett tacksamt sikte. Exakt varför man inte kan välja att spela med detta sikte ständigt, eller stänga av det helt, är för mig en gåta då det hade skapat en valfrihet den breda massa upplevelsen riktar sig till omöjligen kunnat kritisera.
Menar, varje bubbla man skjuter tvingas man skjuta iväg under tidspress, ändå, så det är inte som så att man i lugn och ro kan sitta och fundera på var man skall sikta och på så vis reducera utmaningen till typ obefintlig.
Inte för att Bust a Move 2 är ett speciellt svårt spel oavsett vilken svårighetsgrad man väljer.
Det är rentav så att svårighetsgraden känns näst intill irrelevant i alla sammanhang utom den möjlighet man har att välja handikapp när man går versus; En funktion som faktiskt lyckas riktigt bra med att balansera upp varierande skicklighet två spelare emellan och få matcher att kännas givande även i de mer extrema fall av erfarenhetsmässig skillnad.
Att påstå att Bust a Move 2 är en visuell fröjd för ögat har jag dessvärre lite svårt att göra, till skillnad från hur lätt det är att finna attraktion de Taito-doftande truddelutterna doppade i glädje och nyfikenhet.
Detta trots en tacksam inramning baserad på Bubble Bobble-universumet, med vissa gästspel från Darius-ditot och annat signerat Taito.
Mysig pixlad grafik bråkar vid tillfällen med förrenderade bakgrunder och en ofinkänslig estetik överlag knappast anpassad för den där lite kräsnare skaran av esteter, men det är liksom inget haveri man har att göra med så mycket som något man noterar sådär i förbifarten tillsammans med de där andra inslagen som inte riktigt träffar helt rätt.
Hur ofokuserat och spretigt det än må vara, rent estetiskt, är det nästan alltid fullt av tacksam värme.
Bust a Move 2 är dock i de flesta avseenden av relevans en rätt charmig och lättillgänglig pusslare om man låter bli att försöka finna ett spelmässigt djup, klart tacksam att plocka fram lite nu och då för kortare stunder av spelande ensam eller helst tillsammans med någon annan.
Och vill man gå kreativ finns där en lätthanterad nivåeditor tillgänglig som kan hjälpa till att förlänga livslängden.
Men att det här skulle röra sig om en tacksam produktion även för de som vill gå gudalik spelare på poängjakt, det kan jag inte riktigt förmå mig att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar