Så arkadhallarnas Salamander tog en liten runda till väst och fick där det nya men inte nödvändigtvis genialiska namnet Life Force, motiverat med en liten inledning förklarandes hur en gigantisk biomekanisk sak gått och fått en hjärntumör som metastasat sig ut i hela kroppen. Med det nya namnet kom även några smärre visuella justeringar samt lite annat ditt och datt.
Därefter återvände Salamander, som gått Life Force, till Japan och fick där en ytterligare en Gör om mig-session, denna gång av större slag.
Både Salamander och det västerländska Life Force, och nu tar jag ingen som helst hänsyn till det senare Life Force till NES, saknade det i Gradius etablerade uppgraderingssystemet.
I denna Japanska version av Life Force återinfördes detta system där man som spelare aktivt kunde välja vilka uppgraderingar man ville aktivera utifrån en lista snarare än att plocka på sig dem direkt ute på slagfältet.
För att bättre leva upp till spelets titel byttes en hel del grafik ut, där mycket mekaniskt istället kom att bli organiskt.
Små gröna och gula blobbar av klegg iställer för klassiska rymdskepp, asteroider förvandlade till köttigheter och allt fick en rätt så egen men samtidigt oiögonfallande rosa, lila och blå ton kontrasterad mot det gröna och gula de flesta av fienderna iklätts.
Hur god jag än kan tycka att tanken var har jag svårt att skaka av mig känslan av att man någonstans under utvecklingens gång gav upp.
De bergiga miljöerna på den fjärde nivån förblev intakta, motiverat med ett fånigt försök att hävda att det är genom en lever man färdas, och sjätte och sista nivåns mekaniska framtoning har oerhört svårt att övertyga mig om att det är i trakten av en hjärna man färdas.
Men.
Kan jag leva med att Life Force till NES plötsligt slänger in en egyptisk nivå med pyramidliknande byggnader och dylikt kan jag nog leva med att den japanska arkadversionen av Life Force inte håller tematiskt samman hela vägen.
Speciellt då det, till skillnad från Salamander, mot alla odds både känns roligare att spela likväl som mycket bättre balanserat.
Exakt hur det är möjligt kan jag inte förstå, då det blivit mycket svårare att uppgradera ens skepp, Vic Viper, till fullo då Gradius uppgraderingssystem är mer komplext och tidskrävande än det i Salamander.
Dessutom upplever jag Life Force, utöver den omgjorda grafiken samt ett par utbytta musikspår, i mångt och mycket som exakt samma spel som Salamander; Riktigt så uppmärksam är jag tyvärr ej, att jag förmår avgöra huruvida fiendeformationer, den artificiella intelligensen samt allt annat som påverkar utmaningen justerats till min fördel.
Men klart är det, att någonting KÄNNS annorlunda när jag spelar.
Så annorlunda att jag efter ett par rundor på den ursprungliga svårighetsgraden nästan lyckas gå 1cc, samtidigt som jag i Salamander får problem redan på andra nivån för att därefter fullständigt springa in i väggen på den kill screen som fjärde bossen tycks vilja vara.
Trots att kollisionsdetektionen fortfarande får sägas vara under all kritik.
Life Force är, som torde vara rätt uppenbart, långt ifrån en nödvändighet.
Mest av allt är det ett underligt litet spel, som en del i den extremt röriga soppa som Konami lyckades förvandla allt som har med Gradius, Nemesis, Life Force samt Salamander att göra.
Underligt.
Och underhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar