Naoto Ohshima, Takashi Iizuka och Yuji Naka.
Sonic, är det nu kanske lätt att tänka. Men dessa nyckelpersoner för vår ack så åsiktsframbringande blåa igelkott skapade tillsammans ett kärleksbarn utan att nödvändigtvis ha gått fysiskt intima med varandra.
Nights into Dreams föddes, således, och vittnade om luftakrobatik i ett land av drömmar och mardrömmar, inspirerat av psykoanalysens Freud, Holtz och Jung.
Människans inre liv av känslor och tankar, här speglade i misslyckanden, eller rädslan för dito, hos två patetiskt stereotypa barn vid namn Elliot Edwards och Claris Sinclair; Två individer med förkärlek till blått, sport, rosa och gudinnalik sång.
Det är när de sover som det inre känslolivet får som mest utrymme, i Nightopia eller dess mörkare alternativ Nightmare. Bebott av allsköns Nightopians och Nightmarens, däribland den utsökt androgyna drömdemonen Nights, som gjort revolt mot sin onde skapare Wizeman och i Elliot och Claire ser ett ypperligt tillfälle att återställa ordning.
Wizeman är en sådan där typ som parasiterar på människors energi när de besöker drömvärlden, och med denna energi ämnar han inte endast ta över den värld han för tillfället huserar i utan även verkligheten så som vi känner den.
Det ligger inte i mitt intresse att kritisera Oshimas, Iizukas och Nakas ambitioner, dito är på papper älskvärda bortom rimliga, men däremot känns det som att all den energi som lagts på spelets inramning, dess motivation att överhuvudtaget existera, har prioriterats upp till den grad att faktiskt gameplay inte alls får det utrymme som det så desperat förtjänar.
Visst har jag själv befunnit mig där, i mitt resonerande. Hävdat att den uppföljare som aldrig borde ha gjorts, Nights: Journey into Dreams till Wii, hade sönder allt det där som detta original vårdade så ömt.
Men sanningen är väl snarare den att Nights into Dreams med tiden kommit att bli mer av drömmen om det spel det önskar vara mer än det spel det faktiskt är.
Där finns personliga erfarenheter av lucida drömmar, och nästan undantagslöst har de varit som mest minnesvärda och känslomässigt belönande när jag insett att jag gått omkring med förmågan att flyga.
I Nights into Dreams ter sig flygandet så självklart, så rappt och akrobatiskt. När jag själv har sysselsatt mig med flygande, då har det krävt enorm ansträngning och koncentration. Kanske är det en liten detalj, som får mig att känna mig känslomässigt oförmögen att knyta de starkaste av band med upplevelsen i stort.
För jag ser ju allt det där som gör Nights into Dreams till något som folk talar om.
Ett plattformsspel i tre dimensioner, när man strosar runt som Elliot eller Claris, och ett actionfyllt racingspel i 2,5D, när man flyger som Nights. Utspelandes i i bästa fall rätt så fantastiska miljöer som verkligen känns som formade av allt det där som gör drömmar så fascinerande.
Svävande klot av vatten, snabba tåg på räls över snöklädda berg sekunden senare agerandes skådeplats för slädåkande och ringar och åter ringar i luften att flyga genom för att skapa combos tillsammans med fiender och de blåa klot som används för att överbelasta den gigantiska behållare av Wizeman ämnad att undanhålla de sfärer av energi som barnens personlighet ger upphov till i drömvärlden.
Visst är jag medveten om att jag snubblar över mina egna ord utan ett endaste kommatecken i sikte, men lite så känns Nights into Dreams att spela.
För att erbjuda en lite mer analog upplevelse lanserade Sega i samband med Nights into Dreams en analog handkontroll som i mångt och mycket känns som att den kom att stå grund till den senare handkontrollen till Dreamcast.
Att kontrollera Nights med denna analoga kontroll känns som lite av ett måste för den där högre nivån av känsla, men nivådesignen lämnar dessvärre mycket att önska.
Jag tror att de ungefär två timmar som Nights into Dreams tar att klara är motiverade av detta med att spelets ynka sex vanliga nivåer måste programmeras in i minutiös detalj i ens medvetande för att man skall nå den rank som krävs för att låsa upp den sjunde, sista och för båda karaktärer gemensamma nivån.
Eller drömmen, om man så vill.
Det finns liksom inget skönt flyt att finna såvida man inte ger sig fan på att finna det över loppet av omotiviterat åtskilliga omspelningar i stundtals riktigt sunkig trial and error-kostym. Trots att nivådesignen med dess linjära 2,5D-attityd i flygsekvenserna, som för övrigt utgör den största delen av speltiden, borde kunna upplevas som klar och tydlig är den istället en enda soppa av otydlighet, störande återvändsgränder och ofta totalt ologiskt placerade hinder som samspelar galant med den förbannade kollisionsdetektionen.
Apa.
Och med krav på sådan milimeterprecision, vid tillfällen, att spelets instabila 30 bilder i sekunden, eller hur många bilder i sekunden det nu faktiskt erbjuder, inte lever upp till de krav som ställs på mig som spelare om jag vill åt de där mer imponerande resultaten tillika poängen.
Visst är det kul att få utföra diverse tricks med Nights, loopar att tillsluta av olika storlekar och med tillhörande poäng för de som vill jaga dito, men det där bortom kul finner jag liksom inte.
Nights into Dreams absolut främsta styrkor är de fräcka och fantasifulla miljöerna, när de inte känns generiska vilket de ibland gör, de ofta hysteriskt designade bossarna, med den uppsvällda ballongaktiga saken till Nightmaren man knuffar runt i en delvis förstörbar miljö som främsta exempel, samt det inte helt helgjutna soundtracket som när det glimmar till som mest glimmar till som fan.
Som när skiten går Dubstar i Suburban Museum och levererar den där låten som gruppen aldrig snickrat ihop trots att de helt uppenbart har gjort det precis som de lite lätt obehagligt tryckt upp en docka med röven sammankopplad med munnen via en slang där någonstans i debutalbumets konvolut.
Nej.
Du är inte ensam, Rod Thomas.
Sedan kan man, om man vill, grotta ned sig i någon form av underliggande ekosystem av fredliga och i antal tilltagande Nightopians som man kan göra glada eller irriterade, som knullar fram nya typer av Nightopians och har sig på diverse underliga vis.
Den delen av Nights into Dreams är sjukt skum, men så även överlagheten i Freud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar