Det är så lätt att överösa Blast Corps med diverse lovord kring hur underbart det är att se att ett spel som detta letat sig ut på marknaden.
Att ta kontroll över bilar, robotar och tåg för att ha sönder ungefär precis allt som står i vägen för ett skenande fordon lastat med kärnvapenmissiler är liksom inte direkt något som hör till vanligheterna.
Dessutom finns det en grad av lekfullhet att finna här som vittnar om ett Rare som, likt Treasure så ofta gett sken av, tycks ha slängt in precis allt möjligt tänkbart som dykt upp under spelutvecklingens gång; Hur opassande det än känts i sammanhanget har det på något magiskt vis lyckats skohornas in i upplevelsen och gjort den helt woohoo.
Första gången man tar sig an en specifik nivå sker det under oftast rätt sinnessjuk tidspress.
Hinner man inte demolera det som står i vägen för det skenande fordonet flyger världen i luften.
Klantar man sig och kommer i närkontakt med det skenande fordonet flyger världen i luften.
Och att ha sönder saker är i många fall allt annat än enkelt. Det är rentav snudd på fullständigt hoppslöst, såvida man inte tillskrivit sig själv rollen av att verkligen få kontroll över de inte sällan rätt svårkontrollerade fordon och robotar där finns för att skapa all möjlig tänkbar form av förstörelse.
Ta Back Lash, exempelvis.
En truck man måste få sladd på för att få dess bakände att schvungas in i byggnader och annan skit och få dem att rasa samman.
Problemet är bara det att skiten är sanslöst svår att kontrollera, och att man i nio fall av tio inte kommer i närheten av att få bakdelen att schvungas dit man vill utan istället sladdar käpprätt åt helvete eller ser allt komma till ett totalt stopp när man kysser någonting med truckens front.
Ett annat exempel skulle kunna vara Thunder Fist, en form av robot som man rullar in i saker för att sedan veckla ut sig till stående läge, svepa med fet knytnäve i samband med ett hopp och därefter krossa skit man inte lyckats demolera, genom rullning eller uppercut, på vägen ned igen.
Problemet är bara det att denna robot ibland bara sådär helt spontant vägrar att rulla. Det enklaste sättet att få den att rulla brukar i dessa lägen vara att vända den bort från det man vill rulla in i, lite som att den är programmerad att ställa till bekymmer när man vill använda den till vad den är tänkt att användas till.
Eller den där förbannade missilskjutande motorcykeln vid namn Ballista, som utöver att vara överallt på en och samma gång verkligen är ett helvete att sikta med såvida man inte stannar först.
Ovanpå detta finns där frekventa inslag av helt obegripligt opedagogisk design.
Att dra igång en nivå och spendera all tillgänglig tid till att leta rätt på det fordon man behöver använda hör inte alls till ovanligheterna. När man väl hittat fordonet är det inte alls säkert att det är speciellt tydligt vad det är tänkt att man skall göra med det.
Som när man skall lasta en truck på ett tåg, hoppa ur trucken och in i tåget och köra iväg både truck och tåg till någonstans mer relevant.
Egentligen är det rätt uppenbart vad man förväntas göra, men när spelet går analt och börjar kräva pixelperfekt positionering av trucken på tåget faller saker och ting samman eftersom att man kan tro sig göra rätt utan att spelet ger minsta lilla hint om att man gör fel inom ramarna för rätt.
Något liknande inträffade en kort stund senare när det tycktes vara omöjligt att förstöra en lastramp vid en järnväg. Först tänkte jag att man skulle få fatt på något av de fordon bortom den jetpack-drivna krossa allt uppifrån-robot man inledde nivån med. Typ en bil, som man parkerade på järnvägen mellan lastrampen så att det där som behövde ta sig över kunde ta sig över med bilen som stöd.
Men, nej.
Istället så förväntades man hoppa ur roboten och springa längs järnvägen, in i en lång tunnel genom ett berg och på andra sidan finna ett tåg man kör genom tunneln genom berget fram till lastrampen. Problemet var därefter bara att det stod en bil på den del av tåget som behövdes användas som brygga till rampen. Att ta sig upp till bilen verkade omöjligt och så även att ha sönder bilen med roboten.
Vad göra?
Inte en aning, ännu.
Problemen upphör ej heller där, för utöver usel pedagogisk design är den kamera som skall ge någon form av översikt bortom usel. Den känns i de absolut flesta fall på tok för inzoomad för att ge den överblick man vill ha. Där finns en överblick att nyttja, men den låser sig på det skenande fordonet varpå det fordon man själv använder sig av kan hamna utanför bild.
Blast Corps känns lite som en konceptuell dröm realiserad på ett rätt så sunkigt vis.
Spelets visualer och ljudmässiga aspekter, vare sig vi snackar musik eller ljudeffekter, saknar i mångt och mycket en säregen identitet. Där finns spår av minnesvärdhet i flertalet låtar, dock, vilket gör soundtracket till den audiovisuella presentationens absolut starkaste kort. Grafiktekniskt känns det lite som Nintendo 64 gör i de flesta fall: Lågupplöst och suddigt som fan. Kontrollen känns inte speciellt intuitiv, något som förstärks ytterligare av en haltande bilduppdatering samt det faktum att de flesta fordon och robotar man kontrollerar skiljer sig avsevärt i flera avseenden.
Jag kan tänka mig att de som verkligen tar sig tid att tränga genom spelets extremt ogenomträngliga yta och få grepp om de stundtals helt störda utmaningar man ställs inför kan finna ett spel vars gameplay tycks leva upp till dess konceptuella briljans, men såhär knappa 20 år efter dess hethet på den kommersiella marknaden var som störst har åtminstone jag oerhört svårt att finna motivation att hitta sätt att acceptera dess designmässiga brister och jobba mig runt dem.
Och synd är väl det, men jag är inte riktigt redo att ge upp ännu.
När jag väl känner mig kunna kontrollera spelets fordon och som följd lyckas ta mig förbi den där initiala tidspressen blir det lite annars.
Att kunna återvända till berörd nivå och i lugn och ro ta mig an allt det där jag inte hann under tidspress är en rätt trevlig sak att göra.
Kanske finns där en framtid när jag ser mig klart mer positivt inställd till detta spel.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar