Leger vs. Golvellius: Valley of Doom (SMS)

Golvellius: Valley of Doom har likt Kenseiden blivit allt mer attraktivt över åren.

Tänker att jag kanske mognat lite, och slutat se på det som något av en fattigmansversion av Zelda, som ville pröva att variera konceptet men i processen kom bort från delar av det där som Zelda var som jag ville att allt skulle vara.

Istället har jag sedan rätt många år tillbaka sett Golvellius som ett av de där spelen från Compile som inte endast förmedlar den där säregna känsla som endast en produktion från utvecklaren ifråga kan göra, likt Treasure lyckats finna något som får vadhelst från dem att kännas bekant utan att egentligen vara det, utan även visat sig stå väldigt väl över tid.



Och det trots att det har en del brister.

Som exempelvis en väldigt anal kontroll som i stressiga situationer gör det svårt att finna den precision man skulle kunna behöva (men det ser jag i nuläget lite som en del av upplevelsens styrkor).

Eller det där någonting i spelets kod som pekar på fel minnesadress när man når en viss skärm på övervärlden vilket ger ett lite udda resultat (men det är ingenting som har sönder spelet så mycket som ger det en lite lustig skönhetsfläck).



Tanken på att varva plattformssekvenser med shoot 'em up-sekvenser i ett sammanhang där största delen av tiden spenderas på att utforska en övervärld i sann Zelda-anda känns idag som mer vågat än det gjorde när spelet fortfarande var relativt nytt.

Vi har liksom en helt annan syn på spelbranschen idag, där det är mycket lättare att ta för givet att en uppföljare eller ett spel inom en viss genre skall te sig på ett visst vis.



Golvellius har ju dessutom aldrig varit ett indiespel, eller en mindre produktion, på samma vis som vi idag kan se de där mer alternativa upplevelserna vara, vilket om något speglar den anda av avant garde som spelbranschen en gång i tiden hade även i de mest kommersiella av sammanhang.

Men Golvellius särskiljer sig inte endast där, utan även vad gäller upplägget rent allmänt. Till skillnad från den öppna attityd The Legend of Zelda och dess uppföljare har är Golvellius rent praktiskt rätt så nivåindelat.



Det betyder inte att där inte finns inslag av backtracking, men att dräpa ett visst områdes boss och fixa den kristall som görs tillgänglig därefter är vad som skapar den primära progressionen framåt i spelet, även om där finns föremål att komma över som öppnar upp helt nya möjligheter till utforskande.

Vidare har det ett stridssystem som i händerna på de flesta samtida spelare inte alls tycks förstås.

Kan inte på mina händers fingrar räkna alla de filmer på YouTube jag kollat på där det klagas på hur svårdräpta fiender och bossar är, att man får stå och hamra på attackknappen till leda för att någonting skall dö, när det som det egentligen främst speglar är en oinsatthet i hur spelet är tänkt att spelas.

I Golvellius är det inte knapphamrandet som är det väsentliga utan detta med att hålla inne knappen länge när man väl trycker på den för att attackera något; Så mycket mer skada man delar ut då.



Där vilar något väldigt eget över den audiovisuella presentationen.

Den glada blåa bollen Randar är, likt i The Guardian Legend och andra mer Randar-dedikerade sammanhang, närvarande och relevant för en smidig framfart.

Musiken som spelas när man utforskar övervärlden ändras inte beroende på var man befinner sig utan dikteras istället av den utrustning man funnit.



Och även om Golvellius inte kommer vinna några priser för dess grafiska teknikuppvisningar är det både säreget och behagligt att vila ögonen på.

Likt mången liknande spel från denna era spelas Golvellius bäst med papper och penna till hands, vilka man nyttjar för att forma en greppbar överblick av övervärlden och vilka platser man utforskat och vad man där funnit.



Spelet jobbar utifrån principen "endast en hemlighet per skärm", och det i form av en grotta att på ett eller annat vis få synlig och gå in i.

Oftast handlar det om att slå ihjäl ett visst antal fiender eller trycka på något visst föremål, men ibland krävs det att man på annat håll gjort något visst för att en skärms grotta skall bli synlig.

Grottorna kan i sin tur innehålla allt från shoot 'em up-sekvenser till plattformsupplevelser, gamla gummor som säljer hälsoexpanderande drycker eller bitska bloddrickande vampyränglar som står i stark kontrast till de godisknaprande feér som älskar att med munnen full av slisk vräka ur sig det senaste skvallret de tagit del av.



Där går att köpa börsexpanderande föremål, fetare svärd, bättre sköldar precis som det går att få fatt på skor att gå på vatten med och de kristaller som krävs för att låsa upp den hemliga gömma där den ondaste av de onda sägs gömma sig.

Känslan av progression är svårslagen, och det är mer eller mindre hopplöst att köra fast så länge som man har koll på vilka platser man besökt och vilka man inte besökt.



Det är liksom ingenting underligt med att sakta men säkert jobba sig fram genom de olika nivåerna, köpa på sig allt man kommer över och återvända till eventuella frågetecken lite då och då för att se ifall man lyckats göra det som krävs för att dessa frågetecken skall övergå till utropstecken.

Golvellius är skitskoj.

Verkligen skitskoj, och precis lagomt utmanande och med ett ständigt engagerande upplägg som gör det till något av en fröjd att få veta vad nästa lilla plattformssekvens har att erbjuda eller hur nästa shoot 'em up-sekvens skall avrundas.



Det är kul att snubbla över nya fiender, miljöerna är varierade och alltid spännande att utforska och allt skriker tacksam lättillgänglighet utan att någonsin slå över till att kännas banalt eller simpelt.

Och jag kan inte påstå annat än att där skulle infinna sig ett stort hål i samlingen om Golvellius inte var en del av den.

En pusselbit skulle saknas, både vad gäller Master System och dess mer unika utbud och den helhetsbild som Compile skulle komma att måla upp under de år de existerade på spelmarknaden och förgyllde den med gedigna, unika och tekniskt imponerande produkter värda sin plats i spelhistorien.