Leger vs. Tonic Trouble (N64)

Visst är det som de säger.

Tonic Trouble håller snudd på att drunkna i dess brister, där de mer oundvikliga handlar om en inte sällan vidrig kamera och kollisionsdetektion som som bäst är opålitlig.

Extra trist blir det att konstatera när man här finner något som kan ses på som den där föregångaren till Rayman 2 som egentligen aldrig existerade, för hade man bytt ut karaktärsgalleriet mot det i Rayman och låtit allt gå Rayman 3D har jag mycket svårt att se att någon hade haft något att säga om den saken.



Men nu är så ej fallet, och istället måste vi dras med okarismatiske bortomjordliga vakmästaren Ed som på sin höjd formar en känsla av likgiltighet inom mig; Ed är är vad Waluigi är för Mario-universumet, varken mer eller mindre.

Vad gäller övrig karaktärsdesign känns den som plockad ur Rayman, med den hemlige agenten som man aldrig ser mycket mer av än två stora ögon som tittar fram genom ett uppklippt hål i en tidning hen gömmer sig bakom som en variant på Raymans sidekick till flygande groda, eller padda eller vad fan han nu är, Murphy.



Där finns en svampliknande fiende med boxarhandskar som ser ut som en föregångare till Globox och en rad mer anonyma och mustaschprydda muskelbiffar till ondskefulla hantlangare vars design tyvärr drunknar i den återkommande visuella otydligheten.

Och så en till synes hysterisk professor som likt de där små liven i Rayman 2 som bråkar om vem som är dess ledare har en förkärlek till att göra lustiga danser.



Även övrig speldesign vittnar om att ha stått mall till Rayman 2 med de nya förmågor som efterhand introduceras till Ed i takt med att han hittar de föremål som professorn behöver för att möjliggöra dito.

Ed får, bland annat, möjlighet att flyga med sin fluga, studsa runt på en pogo för att kunna förflytta sig över farligt underlag likväl som krossa saker under sig, simma under vatten samt förvandla sig till diverse olika varelser och föremål.



Till skillnad från Rayman 2 som i mångt och mycket är en, rätt så, linjär historia jobbar Tonic Trouble med ett mer äventyrsinriktat upplägg i klassisk Metroid-anda. Där finns en huvudsaklig hub att springa runt i, som via portaler leder en vidare till specifika nivåer, men man kan sällan tömma en nivå på innehåll vid ett första besök.

Utspridda över spelets nivåer är motgift som Ed behöver för att få rätsida på ett rätt omfattande problem av världslig karaktär som han själv stått orsak till. 180 till antalet, varav 160 är nödvändiga för att man överhuvudtaget skall kunna klara spelet.

Där finns även termometrar att samla, som vid varje tiotal funna expanderar Eds hälsomätare.

Collectathon, liksom.



Nivådesignen är nästan oförskämt lik den i Rayman 2, med sekvenser med flygande som avlöses av sekvenser med sjärtlappsåkning nedför ett snöigt berg som avlöses av sekvenser med ångestframkallande plattformshoppande där minsta lilla snedsteg resulterar i att Ed faller till sin död.

När man flyger runt kan man nyttja bekanta vindpelare för att nå högre höjder, och istället för att ladda upp energiklot i sina händer, likt Rayman gör, så nyttjar man ett, typ, bamburör för att skjuta pilar på det man finner det lämpligt att skjuta pilar på.

Mitt i allt dyker det upp diverse små pussel, aldrig banala men aldrig så komplicerade att de blir frustrerande och i mitten av dessa pussel står inte helt sällan Eds alter ego Super Ed som är en biffig och ypperligt fysisk version av Ed; Oförmögen att hoppa men med kraft som fan i sina nävar, som dyker upp i samband med att Ed käkar popcorn producerade i en maskin han hjälpt professorn att laga.



Tittar man runt på nätet märker man snabbt att Tonic Trouble är något av ett problembarn i mångas ögon, men den extremt omfattande kritik som spelet möts av på bred front ställer jag mig ärligt talat fullständigt oförstående inför.

Okej att man lätt knäcks av de presentationsmässiga brister jag nämner i inledningen, men tar man sig runt dessa väntar ett väldigt underligt men samtidigt kärleksfullt litet spel som tycks vilja så mycket att det liksom svämmar över av spretighet och galna idéer som faktiskt inte är speciellt svåra att uppskatta.



Det händer ständigt någonting nytt, karaktärer introduceras på löpande band utan att egentligen fylla någon funktion överhuvudtaget annat än att få stå i rampljuset i några sekunder, och små detaljer av ditt och datt som man kan interagera med gör att det känns som att där finns väldigt mycket att göra.

Sättet som de nya förmågorna öppnar upp nya rutter på är aldrig av ett frustrerande slag, och man lär sig snabbt att lägga på minnet de platser där man tycks kunna göra något mer i ett framtida skede. På sin höjd kan hubvärlden upplevas aningen rörig, men då ytan man har att röra sig på är kraftigt begränsad blir det sällan till ett problem.

Generiska miljöer, med snö, is, eld och vatten i centrum och en pyramid lite sådär undanstoppad till spelets senare fas, varvas med klart mindre generiska miljöer som känns som hämtade från en hyfsat galen hjärna och ibland slås det i hop till ett och samma sammanhang; Att en generisk snöig och isig miljö kombineras med uppskurna apelsiner och limefrukter som formar kugghjul skadar absolut inte.



Spelet är knasigt färgglatt med vattendrag sprugna ur en LSD-tripp, har ett utseende som nästan när som helst kan förväxlas med detsamma i Rayman 2 även om det inte når upp till samma tekniska nivå, och tonsätts med samma typ av attityd som det spel det liknar; Musiken känns som den anpassar sig till situation och miljö och hade den bara haft ett återkommande tema lika starkt som det i Rayman 2 hade den placerat sig högt på min lista över träffsäkra tonsättningar. Rytmer och beats är prioriterade minnesvärda melodier, men jag vill inte kalla soundtracket för ambient så mycket som upplyftande och lustigt.



Lite sådär som den flygande och talande majskolv man har ihjäl, ibland flera gånger, bara för att se den ersättas av en identisk flygande och talande majskolv som är snäppet mer upprörd än föregående över all död och allt lidande man orsakat.

Bara för att sekunderna senare agera popcorn, tillagat av det hav av lava man precis skjutit ned berörd majskolv i.