Tycker det är lika bra att gå rakt på sak: Kenseiden är så jävla orättvist.
Så jävla, jävla orättvist.
Det spelar ingen roll att jag är något av en gud på plattformsspel, Kenseiden tar ned mig på jorden om och om igen.
Allt handlar om följande:
Beskåda helvetet i dess digitala tappning; En relativt kort liten träningsrunda som ger utdelning i form av utökad mängd hälsa om man tar sig hela vägen fram till dess mål.
Första gången man snubblar över denna utmaning är den fullt hanterbar för mig, dig och ungefär vem som helst med lite känsla för dylikt.
Andra, tredje och ytterligare gånger så skrattar spelet åt en och hur otroligt jävla naiv man var som trodde att man hade en ärlig chans.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, och jag blir såklart bättre och bättre. Mycket handlar om att memorera var de där förbannade pilarna kommer och hur man tacklar dem på bästa vis. Trial and error. Super Meat Boy, yeah! Fuck you very much!
Samtidigt kan jag inte göra annat än att beundra skiten, då den är placerad i ett sammanhang som är utomordentligt mysigt i övrigt.
Kenseiden är ett semi-linjärt litet actiondrivet äventyrsspel doppat i plattformsgenren. Det är valbara vägar vidare eller tillbaka. Det är vapen- och hälsouppgraderingar och rätt läckra bossar vars svagheter ibland är så underliga att man undrar om de verkligen menar allvar.
Alltså, knäet?
Verkligen?
Det är Japan, Spell Caster och Shinobi, fast ändå inte alls.
Det är Master System.
Ja, det är det.
Likt äldre Castlevania så älskar Kenseiden att knuffa runt huvudkaraktären när han blir skadad av diverse. Gärna så mycket att man ramlar ned i hål man inte skall ramla ned i. Hål vilka leder till oundviklig död.
Men likt äldre Castlevania är det samtidigt rättvist, och trägen vinner alltid.
Det är oerhört lätt att känna sig elit när man spenderat lite tid tillsammans med Kenseiden och blivit sams med dess kontroll och den utmaning kontrollen skall hjälpa en att tackla.
Spelets nivåer är rätt så linjära, men via avstickare lite här och där hittar man sådant som underlättar nästan löjligt mycket.
För Kenseiden är toksvårt, även given de fördelar utforskande kan ge.
Den karta man vandrar runt på skapar en genuin känsla av progression, och så även de ständigt till antalet fler typer av attacker man kan göra med sitt svärd likväl som färdigheten att kunna hoppa högre än vad man inledningvis förmår göra.
Hur mycket av ett trial and error-projekt spelet än kan tänkas vara så dränks eventuella frustrationer i vetskapen om att det är fullt möjligt att ta sig lite längre nästa gång man gör ett försök, och att den progressionen man gör kommer att kännas värd att kämpa lite till för.
Där vilar en aura runt Kenseiden, som gör upplevelsen till något så eget att jag omöjligen kan förmå mig att göra annat än att uppmuntra alla med möjlighet att pröva spelet att göra just det.
Huruvida man kommer att uppskatta det eller ej är såklart omöjligt att säga, men med lite förkärlek till äldre skolans liknande alster borde något av värde gå att finna här.
Personligen tokälskar jag spelet, även om jag inte känner mig riktigt redo att se på det som en av konsolens absoluta fullträffar.
Dock, med hänsyn till hur både spelet och mitt förhållningssätt till det mognat över åren skulle det inte förvåna mig det minsta om jag sitter här en dag och argumentar för att det är ett av konsolens absoluta toppspel och ett måste i varje seriös Master System-spelande individs tillvaro.
Men, nej.
Tänk inte ens tanken.
Ärligt talat, så lättköpt och blåögd är jag inte... även om det ibland kan verka så.
Fast...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar