Jag har väl lite svårt att acceptera att det är 28 år sedan jag spelade Captain Silver för första gången.
Det sätter saker i ett perspektiv jag inte riktigt kan hantera.
Framförallt förstår jag inte riktigt varför det tagit mig 28 år att komma in under skinnet på spelet och se det gå från det där intressanta men samtidigt fullständigt omöjliga vidare till något helt annat.
Captain Silver ger verkligen sken av att vara hopplöst. Det räcker med att nudda en fiende eller projektil för att allt skall gå åt helvete. Bossar är i vissa skeenden fullständigt oförutsägbara och tål mängder med träffar innan de tynar bort. Det känns liksom som om allt i spelet handlar om att hitta sätt dräpa huvudpersonen så snabbt och effektivt som möjligt.
Att kliva in i ett nytt rum i skeppet på spelets andra nivå kan resultera i att man innan man hinner reagera ser en musliknande sak komma springande in i en bakifrån varpå man under sekunden senare är död. Att gå över en bro över vatten kan resultera i att man precis när man skall kliva av bron får se en fisk hoppa upp ur vattnet varpå död infinner.
Men Captain Silver är egentligen inte speciellt svårt, har jag för en liten stund sedan insett.
Det är, bortsett från bossarnas oförutsägbarhet, väldigt pedagogiskt i dess upplägg. Uppskattar man inte trial and error finns här troligen inte mycket att hämta, men om man kan leva med det faktum att dödsfallen är något som planterar kunskap i huvudet på den som spelar, kunskap som kan nyttjas för att ta sig längre under nästkommande runda, så har man här ett väldans trevligt litet spel att sätta tänderna i.
Från att med nöd och näppe ta mig till spelets andra nivå har jag sett mig under mindre än en timmes tid vara framme och nudda vid en boss på den femte och näst sista nivån, och för varje omgång känner jag hur jag blir allt skickligare och i allt högre utsträckning tar mig fram utan att ens känna ett uns av den nervositet som tidigare präglat varje givet tillfälle.
Captain Silver handlar om att vara rädd, om att utmana sin rädsla och finna sätt att tackla den på.
Captain Silver handlar om att få kontroll och nyttja den till sin egen fördel.
Fiender lämnar efter sig bokstäver som, om man samlar på sig dito så att de kan bilda orden Captain Silver, ger ett extraliv.
Där finns butiker i vilka man kan köpa mer tid, tillfälliga högre hopp och en, så länge man håller sig levande, permanent och trenivåig projektiluppgradering till det svärd man svingar; Saker som ibland går att finna även utanför butikerna.
Där finns även en dryck att konsumera, som får en så hög att man tål hela två träffar innan man dör.
Det lönar sig att hålla sig på topp, onekligen, och även om det inte riktigt når samma nivå av överjävlighet om man dör som i exempelvis Gradius eller andra liknande shoot 'em ups är det fullt uppgraderad som möjligheterna att leka gud med utmaningen ter sig som störst.
Man finner ingen audiovisuell genialitet här. Ingen grafikteknisk uppvisning som imponerar eller ett soundtrack som går bortom att vara ett par låtar som man inte kan låta bli att lägga på minnet eftersom man lyssnar till dem om och om igen när man spelar, dör, spelar igen, dör, spelar ännu en gång, dör, och så vidare, dör. Inte mycket alls, egentligen, annat än gedigen presentation som likt en röd tråd låter en spela sig genom en logisk resa från start till mål.
Från en stad till ett skepp till en mindre båt till en ö ned i en grotta och över en tropisk strand in i en djungel och upp för ett berg och vidare till den där slutliga konfrontationen högt uppe på en klippkant huserandes ett rätt så underligt träd.
Att det skulle ta mig 28 år att hitta hela vägen hit, till denna känsla full av kärlek till produktionen, gör mig dock, som jag antytt, lite orolig.
Fast varför det gör mig orolig är en sådan där sak vi kan spara till en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar