Klax är det där spelet jag mången gång som bilder på i diverse datortidningar från tidigt 90-tal. Datormagazin, tänker jag mig. Kanske Svenska hemdatornytt. Det talades om Commodore 64, Amiga och Atari. Det talades om Atari Lynx. Jag tänker mig att Klax hårdlanserades av Atari i hopp om att lansera någonting som kunde komma i närheten av de framgångar Tetris haft, och i dagsläget känns det lite som att det är ett av de där spelen som finns till alla format någonsin utan att det är speciellt många som bryr sig om det eller ens känner till det.
Men jag kan mycket väl ha extremt fel eftersom min lilla del av världen inte är representativ för den stora.
Konceptuellt gillar jag Klax.
Det är ett tre eller mer i rad, som spelas genom att man staplar olikfärgade lådor på varandra i ett utrymme som är fem gånger fem lådor stort. Det består av 100 nivåer, varav var och en har ett speciellt kriterium som måste uppfyllas för att man skall klara dem. Exempel på kriterier kan vara att fixa fem styck Klax (tre eller fler i rad), placera ut 50 lådor utan att dö samt fixa 10 000 poäng. Dessa kriterier hjälper till att skapa en ypperligt välbehövlig variation i ett annars extremt simpelt sammanhang som lätt blir monotont.
Klax faller på flertalet punkter.
Den första får sägas vara att spelet endast har ett enda spelläge, och det är där man jobbar sig genom nivå efter nivå i hopp om att nå och klara nummer hundra i ordningen. Viss dynamik skapas dock genom att man i samband med varje ny omgång om fem nivåer kan välja att hoppa fem eller tio nivåer framåt, varpå man i samma veva ändrar förutsättningarna för de kommande spelrundorna vad gäller poäng och tillåtna missar. Missar gör man ifall någon av de lådor som kommer rullande längs rullbandet, ned mot den apparat man använder för att ta emot dem med, faller över kanten utan att fångas upp. Apparaten man fångar upp dem med kan bära högst fem lådor åt gången; Ett faktum att nyttja när man vill placera ut de olikfärgade lådorna på strategiskt bästa tänkbara vis.
Den andra punkten Klax faller på är det faktum att det så förbannat snabbt drar upp svårighetsgraden till nivåer så sinnessjuka att man kan få spendera 20-30 försök på att klara en så tidig nivå som nummer åtta, typ. Lådorna kommer så snabbt, och så tätt, att man knappt ens hinner placera ut de man fångar upp innan man har en hel uppsjö ytterligare på ingång som man knappt hinner försöka fånga upp innan spelrundan är över. Att spelplanen är så liten som den är, samtidigt som antalet färger är så många, gör dessutom att man spenderar väldigt mycket tid till att konstatera att man knappt har en ärlig chans att hinna placera ut lådorna strategiskt.
En tredje punkt berör möjligen endast Master System-versionen, men av någon idiotisk anledning så inverteras de två färger varje låda består av när de väl kommer ned på spelplanen. Ser en låda ytterst grå ut när den befinner sig på rullbandet är det troligen dess rosa kanter som kliver fram i rampljuset och definierar dess faktiska färg väl nere på själva spelplanen; Något som i åtminstone mitt fall lett till mängder och åter mängder med felplacerade lådor.
Den fjärde punkten har kanske främst att göra med mitt val av handkontroll. Då jag spelar med standardhandkontrollen så kan jag liksom inte göra annat än att konstatera att jag gång om annan råkar ut för ett feltryck på dess d-pad. Höger blir nerår. Neråt blir vänster. Under så stressiga förhållanden som Klax tvingar fram är det fullständigt ohållbart när kontrollen sviker, och jag är lite förvånad faktiskt... då jag i de flesta andra spel inte alls noterat någon liknande problematik.
En femte punkt skulle kunna vara att spelet verkligen är lika estetiskt tilltalande som snor på en tallrik vid middagsbordet. Att spelet basuerar ut att det är 90-tal och dags för Klax är lite lustigt, då det snarare känns som en visuell rest från det glada 80-talet och dess fascination i rymden. Fula bakgrunder och en grillig spelplan, presenterat i ett fult tiltat perspektiv för att skapa en känsla av djup i det visuella.
Hade jag fått designa om Klax hade jag skalat ned på det flashiga i dess presentation och istället gått minimalistiskt och tidlöst. Jag hade även slängt in co-op samt justerat svårighetsgraden till en klart mer rimlig sådan, där det hade känts rimligt att åtminstone ta sig genom de första tio nivåerna utan att behöva få Game Over en sisådär 50 gånger. Hade även fixat så att spelplanens storlek likväl som antalet tillgängliga färger på lådorna utökats efterhand, så att man inte stått där låst med åtta eller tio färger, eller hur många det nu är, på en på tok för liten spelplan som leder till att upplevelsens fokus hamnar på helt fel saker.
Klax är i rollen av ett pusselspel mer av en lovande prototyp än ett väl genomarbetat koncept vars eventuella brister lyfts fram och jobbats bort i den mån det känts tekniskt möjligt.
Och det är jättesynd, för när flytet väl kommer och man får lite av en känsla av att behärska utmaningen så är det faktiskt rätt jäkla kul att spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar