Ända sedan jag var ung och dum och fått för mig att Lord of the Sword hörde till den där skaran av spel till Master System, som erbjöd något på äventyrsfronten likväl som rollspelsfronten som sällan erbjöds till NES, har det vilat en mystisk vibb över allt som har med spelet att göra.
Aldrig har jag riktigt greppat det. Alltid har jag intalat mig själv att det finns något av värde där bakom den där röriga ytan som vittnar om skärm efter skärm efter skärm med monotona miljöer och ett snävt utbud av fiender kastade huller om buller i en enda röra i vilken man kan röra om i timtal utan att det känns som att man tar sig någonstans med smaken överhuvudtaget.
Ikväll gav jag Lord of the Sword dryga timmen.
Läste manualen. Ritade karta. Gjorde anteckningar i de extremt få fall där någon av spelets få pratbara karaktärer tycktes säga något av vikt.
Lord of the Sword har en sak, och det är en intressant kontroll som står i god relation till de fiender och utmaningar man möter längs vägen mot det där man inte riktigt vet vad det är.
Att slå med svärdet handlar i mångt och mycket om timing, om att lära sig hur fiender rör sig och hur man smidigast kan attackera dem utan att ta skada själv.
Och att använda pilbågen är något man gör för att oskadliggöra fiender på avstånd innan de hinner bli till ett faktiskt problem. Bäst är det att man kan spänna bågen genom att hålla inne en knapp, och se pilen fara och flyga först när man släpper knappen.
Det är lätt att få för sig att bara rusa förbi allt man kan rusa förbi, men det är när man stannar upp, tar det lugnt och faktiskt väljer att dra nytta av det stridssystemet har att erbjuda som saker och ting börjar falla på plats.
Men sedan tar det tvärstopp, igen
Och då för att man märker hur otroligt tråkigt Lord of the Sword är att spela när det står utan riktning. Stad. Slätt. Mörk skog. Slätt. Stad. Mörk skog. Slätt. Stad. Slätt. Mörk skog. Berg. Mörk skog. Slätt. Stad. Samma fiender, om och om igen.
Utan att rita karta har man typ ingenting att orientera sig efter överhuvudtaget, förutom kartan i manualen som ärligt talat inte är så värst givande.
Och när något väl tycks hända, att man snubblar över ett föremål eller någon information som någon vill dela med sig av, ja, då väntar ytterligare vandrande genom städer och skogar likväl som över slätter och berg.
Att man efter en evighet av vandrande stöter på exempelvis en boss blir lika chockartat, då det monotona för en kort stund tycks brytas till förmån för någon form av variation, som det blir ledsamt när man inser att det efter bossen väntar ännu mer vandrade genom miljöer man sett en miljon gånger och strider mot fiender man dräpt en miljard gånger.
Jag är inte riktigt redo att ge upp, ännu. Fortfarande har jag en gauntlet att ta mig an. Ett litet slott att orientera mig genom. Några bossar jag har osedda. Men jag har dock spelat det mer än nog för att kunna dra slutsatsen att i princip vadhelst som väntar i trakterna av det ännu outforskade så är allt så utdraget, segt, enformigt och oengagerande att ingen tillfällig upplevelsemässig dynamik överhuvudtaget kan komma att göra någon betydelsefull skillnad.
Ett litet tag till vill jag dock låta den där mystiska vibben fortsätta husera i sammanhanget Lord of the Sword, så en lika stor katastrof som The Terminator, The Jungle Book eller Action Fighter är det ju definitivt inte.
Som om det nu skulle vara någon tröst.
(Egentligen var texten tänkt att avrundas här, men eftersom jag är som jag är gav jag spelet ytterligare en chans och på en sittning föll det mesta på plats och jag tog mig någonstans till trakten av den slutliga slutspurten.)
Lord of the Sword kräver uppenbarligen en ängels tålamod, men har man en ängels tålamod växer sakta men säkert någonting rätt så trevligt fram.
Någoting helt annat än vad spelet först ger intryck av att vara.
Något som om man kan finna uppskattning i det långsamma framåtskridandet, och aldrig någonsin tumma på att tackla de till synes ständigt hälsodränerande fienderna på ett vis att man hyfsat tryggt och säkert kan ta sig mellan byar där man kan fylla på sin hälsa, öppnar upp sig till ett hyfsat stabilt litet actiondrivet plattformsäventyr innehållandes en del småroliga bossar, få men extremt underlättande vapenuppgraderingar och en allt mer påtaglig känsla av att man knyter ihop en säck vars innehåll håller hyfsad klass.
Problemet är bara det att Lord of the Sword saknar sparfunktion eller lösenord.
Och att ens överväga att spela det från början när man lagt någon timme på att jobba sig fram till slutet på spelet, och där mötts av ett oåterkalleligt Game Over, det funkar liksom inte.
Att tvingas motivera sig själv att springa genom de där enformiga miljöerna, slåss mot de enformiga fienderna och göra så i en evighet för att ges ännu en chans att ta sig längre än senast... det är så avtändande att allt det där positiva jag fann liksom bara upphör att existera.
Så nu står jag här åter, med ett Lord of the Sword som visserligen visade tillhöra den där skaran av äventyrsspel till Master System vars mystiska vibb absolut var en del i att erbjuda något trevligt som sällan erbjöds till NES.
Men när det inte spelar någon direkt praktisk roll, då spelet ifråga är så sanslöst jävla världsfrånvänt på fronten vad gäller detta med att värna om spelaren genom att upplevas som tillgängligt, så kunde det väl ärligt talat kvitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar