I vanliga fall brukar jag ha rätt så lätt för att spela upp musik i mitt huvud. I perioder har jag rentav låtit min hjärna agera radio, och det var väl främst under den eran av mitt liv då jag på snudd på daglig basis åkte buss till min skola. 30 minuter tog det, ungefär. och då var det rätt tacksamt att kunna spela upp de låtar jag gillade, med full instrumentering och sång, utan att behöva se mig beroende av någon form av hårdvara.
Lustigt är det därför att jag aldrig lärt mig musiken till Penguin Land utantill.
Den är, trots allt, extremt hjärnklistrig.
Hjärnklistrig och bra som fan i sammanhanget.
Varför?
För att den skapar en känsla av lättsamhet trots att verkligheten vittnar om något så jävla hårt att det är löjligt.
Då tänker jag inte främst på det vedervärdigt olustiga omslaget, där en pingvin står på ett ben på en sten och tittar ned på död.
Snarare tänker jag på Penguin Lands skyhöga svårighetsgrad.
Att det bjuder på 50 nivåer, det säger jag inte så mycket om. De 30 första kan man välja fritt mellan, men de 20 sista måste man däremot klara i ett svep, och det säger jag mycket om; Att ta sig endast några få nivåer in i upplevelsen kräver inte så lite hjärna och tålamod, något jag tycks ha en tendens att sakna i detta specifika fall.
Men jag gillar det.
Jag gillar att det är så pass kompromisslöst som det är, för det har lett till att jag snart 30 år senare fortfarande har kvar detta med att få ta del av spelets sluttexter om där skulle finnas några sådana.
Tanken går någonting i stil med att den höga svårighetsgraden kan ha något att göra med att det är den andra delen i en serie som började sin bana på, bland annat, Master Systems föregångare SG-1000 i form av Doki Doki Penguin Land. Det sägs att seriens tredje del, Ikasuze! Ai no Doki Doki Penguin Land MD, åtgärdade detta med den skyhöga svårighetsgraden men då jag ej har testat det har jag inte en aning om det är en sanningsenlig representation av verkligheten eller ej.
Där finns även ett sidospår til Game Boy och en remake till Playstation 2; Något som kan vara kul att veta för den nyfikne.
Penguin Land är ett konceptuellt sett relativt simpelt litet pusselspel, där det huvudsakliga man har att ta sig an är att lyckas förflytta ett ägg från toppen till botten av en lodrätt nivå utan att det går sönder. Ägget har en viss fallhöjd, tydligt markerad när man spelar, det kan hantera utan att spricka. Genom att hacka med sin näbb kan man ha sönder de isblock som nivån består av, ett åt gången, och genom god framförhållning och genomtänkta strategier formar man en säker rutt för ägget att forslas via.
Lämnar man ägget stillastående någonstans kommer det en fågel och försöker släppa en sten på det, och där finns isbjörnar som gör allt vad de kan för att eliminera allt som kommer i deras väg. Vissa speciella rör släpper endast igenom ägget, vissa andra endast pingvinen, och där finns även vissa block som ej går att krossa. Stenar är även de okrossbara, men dessa kan man hacka på eller hoppa in i underifrån för att få dem att falla. Finns där en fiende under den fallande stenen dör denna. Man kan även flytta runt stenarna och använda dem som plattformar att stå på, vid behov.
När man hackar bort diverse isblock kan man ibland snubbla över fördelar. Typ mer tid, för spelet går på tid, eller möjligheten att hoppa högre än man normalt sett kan göra. Det är sällan sådant som har en avgörande betydelse för den nivå man försöker klara, men bara det faktum att dessa små hemligheter finns för att upptäckas skapar en tacksam variation i ett spel vars kanske största brist är att det inte är speciellt varierat över loppet av de 50 nivåer det erbjuder.
Där finns även en nivåeditor som kombinerat med batteriminnet i kassetten lämnar fältet öppet för upp till 15 nivåer att skapas och sparas; Kanske inte en världssensation, i sig, men definitivt något som hjälper till att upprätthålla spelets livslängd.
I mina ögon är Penguin Land en klassiker. Ett av de där spelen som är lika exklusivt Master System som det hjälpt till att skapa den där speciella känslan som kommer av att spela på konsolen; Det känns, låter och spelar, kort och gott, som ett typiskt Master System-spel. Det är dessutom en relevant del i en unik serie av pusselspel som inte alls fått den uppmärksamhet den förtjänar här i väst, även om det är av ypperligt förklarliga skäl.
Och.
Det har en cool, rökande, pingvin i huvudrollen.
Men att röka är inte cool.
Det är dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar