Leger vs. The Terminator (SMS)

Någon fann det säkerligen en god idé att släppa The Terminator till Master System under 1992.

Terminator 2: Judgment Day var fortfarande i hetluften och hade påbörjat sin resa mot ett allmänt accepterande av det faktum att många skulle komma att se på filmen som en av de bästa inom actiongenren någonsin, och det var högst troligen som följd av detta som Master System fick sig ett spel baserat på den ursprungliga och närmare 8 år gamla föregångaren.

Föga förvånande blev resultatet ett actiondrivet plattformsspel.



Inte för att The Terminator kom att bli det där ensamma spelet baserat på licensen, nej. Där släpptes även ett Robo Cop vs. The Terminator, T2: The Arcade Game samt T2: The Judgment Day; The Terminator lyckas dock ej få mig sugen på att utforska denna för mig ännu outforskade fyrologi av spel nämnvärt mer ingående.

Spawnande fiender som tvingar mig att stanna upp var och varannan sekund för att skjuta ihjäl dem. En kontroll som är på tok för stel och oresponsiv för dess sammanhang. Plötsliga infall av sådant som dräper mig innan jag ens hinner reagera, och någon tyckte uppenbarligen att detta med att gå realistisk och endast erbjuda ett endaste liv och inga continues för att klara det visserligen korta men fruktansvärt frustrerande och dyngdåliga spel var en ypperligt god idé.



Att springa runt och inte förstå varför man inte kan ta sig vidare på en nivå, för att en stund senare upptäcka att man genom att plocka på sig ett gevär vid en stege triggar en bomb att dyka upp vid några vätskefyllda behållare, är inte direkt min variant på vad detta med givande underhållning innebär. Så ej heller att notera hur jag fastnar när jag klättrat upp för berörd stege, för en kort stund, innan jag kan vända mig åt önskat håll och skjuta de fiender som kommer rusande mot mig.



Det finns liksom inte spår av någonting som ens kommer i närheten av tacksam nivådesign här, eller balanserat gameplay eller underhållande fiender eller någonting överhuvudtaget förutom rätt så mysig grafik och ett inte hjärnblödningsframkallande soundtrack.

Redan på andra nivån är handgranaterna som definierade den första nivån som bortblåsta, som om de aldrig existerat. Precis när man närmar sig ett skärmbyte i slutet av andra nivån dyker en helikopter upp som från ingenstans och ett i princip oundvikligt skott senare möts man av en Game Over-skärm och får börja om hela spelet från början.

Vill man pressa sig vidare efter detta kan man konfrontera termineraren, och skjuta honom i en oändlighet för att få honom att flytta sig några pixlar bakåt, om och om igen, under loppet av på tok för länge; Något som en longplay på YouTube skvallrade om efter att jag fullständigt tappat suget att fortsätta peta på något så själdränerande som detta.

Sedan maler spelet på i några minuter ytterligare.

Tydligen.



The Terminator är på sätt och vis det där perfekta exemplet på när västerländsk spelutveckling från förr, som totalt missade poängen med att göra ett bra spel så mycket som gå häftig med tekniska uppvisningar och temata som möjligen var ämnade att få individer av manligt kön, utan förmåga att inse att yta inte är detsamma som innehåll, att gång om annan lockas till att tjata ihjäl sina föräldrar för att få dem att köpa illaluktande kiss i digitalt format.

Jag vill såklart tro att det finns de som på allvar hävdar att The Terminator är någon form av bra spel.

Exakt vilken verklighet de huserar i vill jag dock inte fundera på närmare.