Space Invaders må representera ett sent 70-tal och en arkadscen som precis var på väg att explodera, och det må vara precis hur spelbart som helst än idag mycket tack vare dess otroligt simpla premiss, men bortom eventuella poängjagerier på elitnivå är det inte mycket mer än ett viktigt spelhistoriskt dokument som vittnar om något som träffade helt rätt i tiden så till den grad att där bildades svallvågor som vi först nu i dagarna sett börjat ebba ut på allvar.
Det var då.
1999 var i sig inget speciellt unikt år vad gäller Space Invaders som varumärke.
Spel i serien, om man vill se på saken på ett sådant vis, hade fram till detta år släppts med mer eller mindre jämna mellanrum.
Och just detta år var det inte mycket mer speciellt än att just Nintendo 64, tillsammans med Playstation, Windows samt Game Boy Color, skulle få sig en samtida tolkning.
Jag har inget som helst problem med att uppskatta själva konceptet.
Samtliga fiender har olika färger och genom att skjuta fyra stycken på raken med en och samma färg triggar man en specialattack som kan avfyras när man så tycker passar.
En variant ger en kraftig projektil som avfyras rakt upp och spränger sönder och samman allt som kommer i dess väg. En annan variant fungerar likadant men viker av åt vänster när den kommer i kontakt med en fiende.
I ett lite senare skede kan man få fatt på en laserstråle som effektivt nyttjad kan svepa över halva skärmen och elminera precis allt den nuddar.
Problemet är dock att konceptet aldrig tar sig någonstans.
Nivåerna känns inte som att de samspelar med de möjligheter som de olika specialattackerna ger i så pass hög utsträckning att det känns speciellt värt att bry sig om dem.
Svårighetsgraden på Normal är så låg att man samlar på sig fler liv än man hinner göra av med varpå utmaningen känns helt frånvarande i typ samtliga lägen förutom när spelets kanske fräschaste sekvenser tar vid: Bossarna.
Bossarna dyker dock upp först efter att man trugat sig genom tio pisstråkiga nivåer, och det är en process man måste jobba sig genom hela åtta gånger innan spelet är över.
Men.
Det finns liksom ingenting överhuvudtaget förutom bossarna som gör Space Invaders roligt att spela.
Fult som stryk är det, dessutom, med dess stillbildsdrivna och ljudlösa introsekvens, sjukt oinspirerade och snudd på statiska bakgrunder samt anonyma fiendedesign.
Till och med de explosioner som titt som tätt syns på skärmen ser ut att vara sprugna ur någon form av smaklöshet så påtaglig att man frågar sig själv om det var den malplacerade praktikanten som sattes på att göra grovjobbet.
Musiken är inte mycket bättre, den.
Någon form av ambient och elektroniskt haveri som de få stunder det lyckas gå upp i intensitet och skapa någon form av engagemang snabbt övergår till att upplevas som monoton och själlös dynga.
Några få pisstråkiga nivåer är liksom allt som behövs, sedan går det på repeat till dess att man tvingat sig själv genom åttio dylika fiaskon.
Kan verkligen inte rekommendera någon att bry sig i att blicka åt detta håll.
Inte ens om det är de tillgängliga tvåspelarlägen som erbjuds som lockar.
Istället vill jag rekommendera supermysiga Super Space Invaders i någon form (Master System, exempelvis) eller audiovisuellt och spelmässigt asfeta Space Invaders Infinity Gene. De har båda precis allt som detta spel saknar.
Sky detta som pesten, verkligen och på fullaste allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar