Det var Tony Hawk's Pro Skater 2 som golvade mig.
Spelade sönder det på Dreamcast och på min Windows-burk, som någonstans i trakten av här äntligen började kännas som en värdig uppföljare till Amigan som speldator.
Alla spelade THPS 2, verkligen alla jag kände som spelade spel, och alla älskade det.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av skateboardkulturen och dess estetiska uttryck. Punk, ska, rock och liknande har, även om jag kunnat uppskatta specifika alster inom dessa genrer, aldrig varit speciellt centralt i det musikmässiga utbud jag erbjudit mina öron.
Men i och med THPS 2 så kändes det som att något fångades, så himla perfekt, att det liksom inte spelade någon roll om attraktionen till det som speglades inte var så stor eller om det egentligen var något av en skev återgivning av verkligheten.
Det var som att kliva in i ett helt annat liv, en helt annan värld, och gräva runt däri bäst man ville.
THPS lyckas inte riktigt sätta det, inte på samma vis.
Hade det varit med THPS jag hade börjat min resa genom serien hade jag troligen haft ett annat förhållningssätt till spelet idag, men i nuläget har jag lite svårt att se det som något av en aningen återhållsam variant på något som gjordes så mycket bättre, så mycket mer omfattande, i dess uppföljare.
THPS är kort, lätt och i Nintendo 64-tappning så avskalat att det tar det hela ytterligare ett steg bort från den helhet som THPS 2 fångade så väl.
Alla filmer har fått stryka på foten, samtliga låtar är nedklippta till typ minutlånga klipp som loopar dåligt och det visuella hamnar i någon form av lite lätt obehagligt ingemansland mellan den simpla men samtidigt charmiga grafiken som Playstation-versionen visar upp och den klart mer vassa som Dreamcast har att erbjuda.
Men, visst... fult är det inte, om man kan ha överseende med det faktum att ljussättningen på Tonys hår får honom att se flintskallig ut.
Lyckligtvis är själva kärnan i THPS intakt, med dess hyfsat tighta arkaddoftande gameplay; Små nivåer erbjudandes fem små delmål vardera, som man aldrig får spendera mer än två minuter på.
Utöver de där obligatoriska poängjakterna, inledningsvis drivna av diverse knappkombinationer för trick i samband med hopp i ramper och i ett senare skede i form av hysteriska poängkombinationer formade av grinds, som är två till antalet per nivå (tre, när man tävlar), och den lika obligatoriska jakten på ett hemligt VHS-band, är det någonting man skall göra eller förstöra i ett antal av fem; Grinda på fem bord, ha sönder fem polisbilar och så vidare.
Det tar inte speciellt länge att göra precis allt där finns att göra.
Om man vill kan man då göra det ytterligare, ungefär, tio gånger med någon annan skejtande karaktär... men speciellt spännande är det inte, även om det finns lite karaktärsexklusiva trick att nyttja.
Någon här på Loading sade att THPS-spelen är några av få spel som har lite av samma upplägg som Super Mario 64, och denne någon hade verkligen en poäng i det. Man spelar nivåer om och om igen för att göra allt det där som spelet säger åt en att göra, och i båda fall rör det sig om någon form av plattformande i tre dimensioner.
THPS må vara aningen mer realtiskt än SM 64, men i övrigt är det väl främst avsaknaden av en hub-värld och den forcerade framåtrörelsen som skejtaren i THPS har som skiljer de två spelen åt.
Eller, ja, lite mer än så skiljer de två spelen åt.
Super Mario 64 har oändligt mycket bättre nivådesign, exempelvis.
Och en kontroll som väl sitter lite mer som ett smäck, då den har något av en mer direkt feedback som saknas i THPS.
Ibland känns det lite som att man trycker på måfå och hoppas att det man önskar skall hända händer i trickväg, även om verkligheten egentligen är en annan.
Dessutom blir det så lätt, nästan för lätt, något av ett smärre kaos om man råkar göra minsta lilla misstag i en lång serie av hopp, grinds och annat på väg mot en specifik punkt på en nivå.
Att trycka start och välja retry, det är något som snabbt blir till något man gör med hjälp av sitt muskelminne.
En reflex, liksom.
Det kan man väl tycka lite vad man vill om, men för mig personligen så känns THPS inte speciellt nödvändigt eller relevant längre.
Speciellt inte denna nedstrippade version.
Speciellt inte med vetskapen om att uppföljaren gör precis allt bättre, och dessutom erbjuder en del nya inslag som detta spel verkligen hade behövt för att upprätthålla mitt intresse längre än en snabb och inte nämnvärt engagerad genomspelning.
Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar