Rayman 2: The Great Escape är inte perfekt.
Det är det få spel som är.
Däremot har det det, som i DET, som är en rätt sällsynt sak att ha.
Man märker det redan under introduktionen, innan man hunnit börja spela på egen hand. Sättet musiken samspelar med de kameravinklar som vittnar om händelser av ondo. Det utseende karaktärerna har. De ljud de ger ifrån sig.
Allt känns så... enhetligt.
Så... genomtänkt.
Så... självklart?
Rayman 2 är något av en antites till Super Mario 64, även om det i båda fallen rör sig om spel med rätt så stort fokus på plattformande.
Där Super Mario 64 är något av en sandlåda att leka runt i, eller ta sig an uppdrag i, är Rayman 2 en resa, en berättelse, levererad med en början, ett slut och väldigt mycket känslomässigt berg- och dalbanande där emellan.
När den dinosaurieödleliknande Ssssam, efter en kort återförening med sin räddare Rayman, kastar menande blickar och demonstrativt låter en tår falla ned längs kinden knyts säcken ihop kring en karaktär man sent kommer glömma.
Detta trots att Ssssam ej varit närvarande mer än ett par minuter på sin höjd.
Även dumsmarta och skitfega Globox är framme och petar på träffsäkerheten, om så främst när det framgår att han är far till en hel drös med skrikgråtande små barn.
Nästan så att man börjar undra om där inte finns ett faktiskt språk som gömmer sig där bakom alla de där lustiga dialogerna av obegriplighet.
Murfys informativa viskande hör till toppskiktet av alla röstbelagda spelkaraktärer någonsin, men även Globoxs små utbristandet likväl som Raymans egna ofta allvarsbetonade dialoger vars ord ofta nuddar vid att låta som något som den engelska textningen vittnar om.
Det är ett eget litet universum som målas upp här, där allt från onda robotpirater och semi-galna men godhjärtade vänner existerar i miljöer som på ett nästan kusligt vis skriker efter att få bli utforskade och beundrade.
Här visualiserade med hjälp av konsolens rätt så kärva hårdvara, som vittnar om allt annat än Dreamcast-versionens senare 60 bilder i sekunden.
Men snyggt är det, även tekniskt, med ett väl nyttjat expansionspack som eliminerar i princip allt vad suddiga texturer heter.
Inspirationskällor tycks härstamma från lite här och var.
Onde Razorbeard och den båt han huserar inte flirtar inte så lite i mellansekvenserna med Le Chuck och hans piratskepp så som man bevittnade dito i Monkey Island; Men det är sådant som görs med kärlek, och ständigt presenterat på ett Raymanianskt vis som får det att kännas som att man egentligen jobbar med grunden till ett barnprogram för vuxna.
Rayman får med jämna mellanrum nya förmågor, eller placeras i nya situationer som tacklas på vis man ej tidigare gjort. Med eller utan hjälpmedel.
Vad som en stund är som något av en klassisk plattformare, med tydliga rötter i Super Mario 64, något som är lite svårt att undvika när man simmar runt under vattnet efter ett stort vattenlevande djur vars luftbubblor nyttjas av Rayman, blir en annan sekund till mer av en railshooter.
Man rider på känslosamma bombrobothundar vars liv alltid slutar med en explosion, ibland upp för väggar och upp och ned i tak. Man glider svårkontrollerat ned för sluttande ytor samtidigt som man blir jagad av en gigantisk... sak... som inte tycks vilja något annat än att sluka en med hull och hår, måttligt uppsnittad av sylvassa tänder.
Och så är allt, precis allt, doppat i en stor dos av äventyr, där till synes semi-linjära nivåer egentligen bjuder på mer hemligheter, längs med halvt gömda sidospår, än vad man först anar.
Fast egentligen är det endast jakten på Lums som kommer till sin rätt, när man utforskar nivåernas samtliga skrymslen. De är tusen till antalet, till dess att Razorbeard obarmhärtigt käkar upp en av dessa gult lysande och vingbeklädda Lums.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men jag är glad att det kom sig... att Rayman 2: The Great Escape från första stund jag började spela det på Dreamcast skulle komma att, med mig varse om varthän det barkade, bli ett av de bästa plattformsspel i tre dimensioner jag någonsin spelat.
Efter ett par timmar tillsammans med denna påtagligt mindre tekniskt avancerade originalversion till Nintendo 64 kan jag inte annat än att konstatera att de där grafiktekniska tillkortakommanden man får dras med här inte är i närheten av nog för att sänka spelet till en mindre relevant nivå.
Det är fortfarande samma kittlande resa genom något av det mest träffsäkra jag skådat på typ samtliga tänkbara plan, där till och med den dynamiska musiken, även om iMUSE-systemet som bland annat tidigare påtalade Monkey Island nyttjade nästan ett decennium tidigare gör det svårt att tala om någon form av innovation, känns som en fullständigt ouämbärlig del av den helhet som Rayman 2: The Great Escape som speluppelvelse är.
Egentligen tycker jag inte det är speciellt underligt att Rayman 3 aldrig levde upp till samma nivå, eller att Rayman som serie kom att gå en helt annan väg med stort fokus på hysteriska och gallskrikande kaninhelveten, sittandes på mer charm än vad som känns som rimligt, samt tillbaka till rötterna fast ändå inte-plattformande av hinderbanekaraktär på ett vis det första spelet i serien egentligen lade grunden till; Det är svårt att ta något som redan närmat sig perfektion, dess faktiska själ, och göra något nytt av det hela utan att få det att kännas som en trött upprepning eller något med nya inslag bara för nya inslags skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar