Leger vs. Glover (N64)

Vänta!

Innan ni går fullständigt satan över det faktum att jag råkar älska ett spel som handlar om en magisk handske som rullar runt på sfäriska och förvandlingsbara kristaller genom skrikdinosaurievärldar, nöjesfält och pirattematiserade vattenindränkta nivåer så betänk följande: Hur ofta har ni sett något liknande?

Glover är lite som ett kärleksbarn mellan Kororinpa, Super Mario 64 och Rayman 2: The Great Escape, som i att det är lika mycket ett kulrullarspel som det är ett plattformsspel som det är en resa genom nivå efter nivå efter nivå så unik att man inte primärt kommer ihåg det stuk de är stöpta i utan varenda liten detalj de innehåller.



Att kontrollera en kristall är en rätt så fysisk historia.

Branta backar är jobbiga att rulla en boll upp för, och ifall kristallen för tillfället är ett bowlingklot finns det inte en chans att man skall orka.

Däremot kan ett bowlingklot vara rätt bra att ha om man behöver konfrontera någonting med tyngd och kraft för att exempelvis krossa det.

En lite mindre variant av kristallen, i form av en kula, förflyttar man däremot både snabbt och smidigt.

Och sådär håller man på.

Mest använd blir dock bollen, mycket tack vare dess förmåga att studsa och agera stötdämpande. När man inser sistnämnda öppnar rätt feta möjligheter till orimliga genvägar upp sig.

Genom att studsa bollen i marken kan man dessutom nå höjder, och genom att ställa sig på bollen och hoppa, och därefter göra något i stil med Marios klassiska markkrossande badunk, kan man plösligt studsa upp till rätt sanslösa höjder.

Addera till detta förmågan att dubbelhoppa, så har vi ett recept för diverse olika former av akrobatik.



Att förflytta en kristall är dock bara en del av det stora hela.

Det går även utmärkt att utforska nivåerna utan en kristall, vilket kan vara tacksamt ifall man jagar de stjärnbeklädda kort som finns utspridda i ett bestämt antal lite här och var.

Att samla på sig samtliga i en värld låser upp bonusnivåer, och det är ofta en fördel att inte riskera att ha sönder sin kristall när man flänger runt bland fiender och hinder.

Ibland är dock kristallen ett krav får att nå vissa platser eller aktivera vissa switchar, så man får trixa sig fram lite och se vad som passar bäst för stunden.



Det fysiska i kontrollen gör att den tar en stund att få rätsida på.

Inledningvis känns det snudd på hopplöst att ta sig fram, men väl bekant med känslan och när nervbanor i hjärnan har kopplat rätt knappar till rätt typ av önskad aktivitet så studsar man fram, kastar kristaller och springer på flytande bollar över vatten som om det vore världens mest självklara grej.



Utöver de olika former en kristall kan inta kan även vår magiska handske få speciella tillfälliga egenskaper.

Likt en magisk dryck som gör det möjligt att gå på väggar och i tak, eller en annan dito som gör vår handske stor och oerhört mycket starkare än vad hen är i vanliga fall.

Liksom lite av något som bjuder på lika delar pussel som faktiskt plattformande, ständigt med det utforskande i centrum.



Nivåerna kan vara rätt så små, men de kan också vara rätt så stora.

Det är absolut inte en självklarhet att finna alla dess hemligheter på ett första försök, även om det sällan är så att man behöver slita sitt hår för att få fatt på det där man inser att man missat.

Snarare så är det underhållande att utforska nivåerna tack vare den smått fantastiska nivådesignen; Inte en nivå är den andra lik och små för nivåerna unika inslag gör att det alltid känns lockande att få veta vad som väntar runt nästa hörn för något nytt kan man nästan alltid räkna med.



Glover har en väldigt avskalad estetik som verkligen kommer till sin rätt i ett så i vissa avseenden tekniskt handikappat sammanhang som Nintendo 64, där en upplösning lika låg som den vi såg till NES 15 år tidigare skall försöka rita upp polygoner med suddiga texturer i en sådan omfattning att hårdvaran börjar knäa så fort där börjar hända lite saker på skärmen.

Men det är inget man märker av här då suddiga texturer inte är ett problem när texturerna redan till att börja med är oerhört simpla och inte sällan beståendes av nyanser av en och samma färg; De som spelat Super Magnetic Neo till Dreamcast kan mycket väl känna igen sig och det är ett konstaterande endast av godo.



Till och med spelets soundtrack är ett sådant jag inte kan låta bli att lägga på minnet, med små kärleksfullt ihopsnickrade låtar med melodier och beats som letar sig in under skinnet och där lämnar avtryck.



Om jag skall gå kritisk är det i vanlig ordning kameran som haltar, även om det inte är i närheten av ett lika stort problem som i Super Mario 64 tack vare klart mer anpassade nivåer, samt det faktum att bossarna till och från känns rätt så opedagogiska vad gäller vad som förväntas göras för att man skall besegra dem; Att stå och försöka kasta kristallen på en boss om och om igen i hopp om att göra skada men utan att fatta vilken liten detalj man missar för att uppnå önskat resultat är frustrerande, men väl på andra sidan av problemet känns det som något man kan leva med.



Visst är jag lite risktagande här, då jag fortfarande har ett par nivåer kvar att utforska, men någonting säger mig att det skall mycket till för att jag skall revidera min åsikt.

Har spenderat fler timmar tillsammans med Glover än vad jag gjort med många andra spel jag bildat mig en åsikt kring, och skulle det nu vara så att någonting ändras längs vägen mot mitt mål att tömma spelet på innehåll så är det ju trots allt inte svårare än för mig att...

...revidera min åsikt?



Glover är, med rätt så stor lätthet, ett av de roligaste spel jag spelat till Nintendo 64 fram till dags dato.

Är det dylika guldkorn jag missat när jag under alla dessa år hållit mig borta från konsolen så kommer jag definitivt få ångra vissa uttalanden jag gjort.