Det hade någonting att göra med att kvarteret skulle samlas i lekparken för att klippa gräs, ta bort ogräs, rensa i sandlådorna och sådär. Man gjorde det typ en gång om året. Jag blev arg, men minns inte exakt varför. Antingen hände någonting där ute som fick mig att gå i taket, men mest troligt var det att jag ännu en gång hade försökt klara det där förbannade lianhoppet i första slottet i Rastan till Commodore 64.
Jag visste ju inte då att spelet var direkt trasigt. Att det var dåligt kodat, och i ett senare skede direkt omöjligt att klara som följd.
Slet i vilket fall ut disketten från diskettstationen och lät mina fingrar smeka den synliga ytan där datan lagras. 5.25"-disketter hade inget skydd där, likt senare 3.5"-disketter skulle komma att ha.
Rastan var en del i en samling, Taito Coin-Op Hits, där en rad fantastiska arkadportar samsades under ett och samma tak. Arkanoid och dess uppföljare, Bubble Bobble och några andra lite mindre kittlande men likafullt trevliga upplevelser. Att det var just Rastan som fick mig att gå såhär förbannad är dock rätt så talande om hur mycket jag fått för mig att det hade någonting värt att ta del av, för annars hade jag ju uppenbarligen inte brytt mig så mycket som jag gjorde.
Det gick faktiskt så långt som att jag, blyga lilla jag, samlade mod till att ta kontakt med en för mig helt okänd människa som bodde ett par kvarter bort. Han var äldre än mig och såg allmänt farlig ut, men det ryktades att även han hade Rastan till Commodore 64 och det var nog för mig för att under en sen eftermiddag, på platsen där de höll på att bygga upp karuseller som skulle stå där som hjärtat i det tivoli som min lilla bys hemvändardagar årligen erbjuder, försiktigt närma mig honom för att slutligen som från ingenstans ställa den där frågan.
Jo, visst har jag det, fick jag till svar.
Sedan blev jag så obekväm att jag typ nickade lite sådär som att jag fått svar på min fråga innan jag vände mig om och snudd på sprang vidare till något annat jag för stunden inte visste vad det innebar.
Rastan till Commodore 64 skulle jag inte återvända till före vuxen ålder, men väl den version som släpptes till Master System.
Även om denna version inte riktigt följer den mall som arkadoriginalet målade upp känns det mesta troget nog, och fritt tolkat inom ramarna för vad som gör Rastan till just Rastan där det möjligen mest påtagliga är de tre återkommande truddelutterna som spelas utomhus, inomhus och i samband med bossar.
Man skall akta sig för att tala om episkheter, men jag har svårt att se att där skulle ha funnits något annat i tankarna när soundtracket snickrades ihop. Det är äventyrligt, drömskt och intensivt när det så känner för att vara, och hur trött jag än skulle kunna bli på dessa tre temata blir jag inte det överhuvudtaget.
Rastan är i mångt och mycket även dess småskaliga känsla för rollspel, inklämd i ett linjärt sammanhang där avstickare först och främst handlar om att finna något som kan ge någon liten fördel. Mycket man finner är temporärt av naturen, sånär som på den hälsa som över tid blir allt mer omfattande. Lite sådär som Kid Icarus, där det finns ett rätt komplext system under ytan som påverkar ens förutsättningar beroende på hur man spelar, fast här så mycket simplare i dess natur och inte lika dolt.
För den där känslan blir aldrig primär det klassiska actiondrivna plattformsspelet.
Vägghopp, låga hopp och höga hopp är en tredje sak som gör Rastan unikt. Nivåerna blir allt mer påtagligt uppbyggda kring det egentligen inte speciellt komplexa men samtidigt helt spelkänsleavgörande kontrollsystem som erbjuds. Det är lätt att hoppa för långt och straffas. Det är lätt att hoppa för kort och straffas. Det är lätt att bli stressad och hoppa lite hipp som happ för att ta sig bort från ett jobbigt läge, men det resulterar inte sällan i ett till synes ändlöst hoppande från en katastrof till en annan. Så det är till att bli kompis med kontrollen, ta det lugnt och metodiskt och acceptera det lägre tempo som Rastan är uppbyggt kring.
Och det där med att kunna svinga ett svärt uppåt likväl som nedåt, nästan så som man är van att göra i Zelda 2: The Adventure of Link, det är rätt tacksamt det också.
Det vilar något otight över presentationen. Inte som i att spelet känns framstressat, utan att fokus inte har legat på yta så mycket som innehåll. Det är lite synd, i detta fall, för jag tror det är rätt så lätt att avskriva Rastan som en helt okej, men inte mycket mer än så, plattformsromp. Det känns inte riktigt som att ge spelet beröm för det som det faktiskt gör väldigt bra, och det är sådant som sträcker sig långt bortom ett unikt kontrollsystem som synkar väl med nivådesignen; Där finns någoting rätt så välbalanserat att finna, här, som verkligen belönar den som ger spelet tid. Att det är relativt kort, med hänsyn till att det är sprunget ur arkadhallen, gör att åtskilliga rundor känns motiverade. Och med varje runda lär man sig något litet, nytt.
Att jag idag finner Rastan så pass bra som jag gör är för att jag låtit det växa med mig över alla dessa år. Det finns absolut inslag av nostalgi här, men det var troligen först när jag lade nostalgin åt sidan och verkligen omfamnade spelet för vad det var som det knuffades det där lilla snäppet högre upp på skalan.
Och här står jag nu.
Inte riktigt lika ivrig att dela ut en full pott som jag var vid senaste genomspelningen, för jag kan inte blunda för de stundtals ojämna bossarna, den inte alltid helt lyckade kollisionsdetektionen och det faktum att jag hela tiden önskar att Rastan hade kunnat få den där riktigt genomarbetade presentationen som det förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar