Jag kunde inte undgå att se dem stå där och trycka längs väggarna när jag tittade ut genom dörröppningen in till min trygga lilla vrå.
Som om rädslan för att göra något fel, något pinsamt, skulle få folk att få något viska om i korridorerna, på det där pekande och hånande viset. Sedan fanns det ju alltid en överhängande risk för att man skulle komma att blotta sitt hjärta för någon man ville komma nära, eller att det skulle uppfattas som att det var det man gjorde om man närmade sig någon för att be om en dans.
Någora modiga själar fanns det dock därute, men jag var inte en av dem och ville så ej heller vara. Istället njöt jag av det faktum att slippa konfronteras med allt det där som kändes som sprunget ur lika delar nyfikenhet som rädsla. Hade till och med fått besök av en snubbe jag trodde fann mig rätt så patetisk, men han var rätt trevlig och dialogen kom att röra allt möjligt från högt till lågt.
Dessutom var det här i en tid då jag fortfarande kunde äta lakrits utan att tvingas konfronteras med att det började bubbla upp skum från magen, så de där klubborna, vars inslag av sanslöst gott svart och salt aldrig lyckades dominera över den annars rätt så trista smaken av hallon, var värda den rätt omfattande mängd kronor de kom att ta i anspråk under kvällen.
Det här under en era då tevespelande inte direkt låg hög i kurs på någon form av skala av attraktionsformande attribut hos unga killar. Nörderierna visste liksom inga gränser, och tjejerna rynkade gladeligen på näsan åt det hela.
Såhär flertalet år senare är det lätt att tillskriva det hela någon form av rädsla för att sticka ut från mängden och behöva konfronteras med de konsekvenser som kom av det, och det gick väl igen i det mesta. Jag hörde dessutom aldrig till den där skaran som vuramde för sport, så till och med inom min inre krets av nördar hade jag en del problem med alla dessa blivande vuxna män som spenderade timmar tillsammans med överlag rätt så patetiska, men för sin tid ändock imponerande, simulationer av sport.
Jag spelade istället in musiken till Mega Man på kassettband och ritade äventyrsspel och plattformsnivåer till springa och hoppa-spel jag mentalt plagierat i mitt hypokondriska huvud.
På sätt och vis känns det stereotypt att jag kom att bli den jag kom att bli.
Med de preferenser jag har.
Rhythm is a Dancer fick mig att åter snegla ut mot dansgolvet, och aningen fler var det nu som tycktes röra på sig. Gissningsvis kändes det lättare att dansa ensamma tillsammans än att göra det till tonerna av samtida tryckare med fokus på att få komma en annan kropp nära och bli varse om dess eventuella trevligheter.
För mig var tanken, i detta skede, likväl som vilket skede som helst annat, på att låta tankarna vandra vidare till någonting i stil med att låta min passion i tevespelande ta mig in på mer sportiga banor fullständigt främmande; Jag stod trots allt precis på gränsen till att inse vem jag egentligen var och varför jag lät de bilder jag målade upp i mitt huvud komma åter i en allt mer tilltagande omfattning.
Det är dylikt Wimbledon får mig att fundera på, och jag är inte riktigt säker på varför.
Dock är jag fullständigt övertygad om att det är min aktuella sinnesstämning, min klart mer ingående självkänsla och mitt allt mindre sviktande självförtroende som gjort det lättare för mig att förhålla mig till sådant som hade kunnat vara. Och Wimbledon hade kunnat vara, om det inte vore för Super Nintendo och det där självklara behovet av att gå vidare till något nytt. Jag hade kunnat vara del i den där skaran av blivande mäns törst i sport, som de fått delvis av det omgivningen förklarat för dem under de år de hunnit leva; Det här är vad som förväntas av dig.
Och visst är det så, att det fanns ett aktivt avståndstagande.
Någon form av motreaktion delvis sprungen av en far vars fascination i sport kom att bli så omfattande att det kändes som att den drabbade mig på ett personligt plan. Jag var inte som han. Jag var inte som dem. Jag var jag vadhelst jag nu än kunde tänkas vara, och för att verkligen vara säker på min sak var det nog en bra sak att förstärka de där attributen jag ansåg mig sitta på, som talade till min fördel. Min personliga, privata och innerliga fördel. Inte mina fördelar gentemot den omgivning jag borde ha interagerat med på ett helt annat vis.
Saken är dock den, att Wimbledon i mångt och mycket har allt det där jag uppskattade där och då och så gör än idag.
Omständigheterna var dock aldrig de rätta för mig att se det, eller ens bli varse om att möjligheten fanns.
Dessutom var jag faktiskt lite lätt frustrerad över att han, snubben, talade så väldigt varmt om den flicka jag övervägde att lämna min trygga lilla vrå för, om så bara för att kunna klappa mig själv på axeln i vetskapen om att jag vågade blotta mitt hjärta även om jag var fullständigt övertygad om att det skulle slitas loss från min kropp och penetreras av sylvassa naglar vars färg och form jag hade rätt svårt att se mina egna inta.
Men så har jag alltid haft en tendens till att överdramatisera saker och ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar