Dragon Crystal är ett syskon till Fatal Labyrinth till Mega Drive, och spelar i de flesta avseenden likadant.
Som den roguelike det är spenderas större delen av tiden till att utforska de labyrintformade nivåer vars innehåll slumpas fram, och även om spelet rullar på i vad som känns som realtid, när man springer runt, är det egentligen turbaserat där varje rörelse man gör inväntas av fiender ivriga att göra en motrörelse.
Likt ett rätt så typiskt rollspel kan ens huvudkaraktär stiga i level vilket påverkar bland annat mängden hälsa man kan ha och den styrka man besitter.
Föremål ligger utspridda lite här och var på nivåerna och i takt med att man tar sig djupare in i upplevelsen möter man både fetare fiender och snubblar över bättre vapen.
Utöver faktisk utrustning finns det drycker av diverse slag, till en början endast kodade med färger men i takt med att man prövar dem avkodade till vad de egentligen har att erbjuda.
Samma sak gäller ringar, dokument och stavar man snubblar över; Dess egenskaper presenteras i form av ett lotteri som kan hjälpa lika mycket som stjälpa och någonstans här finner man troligen även det koncept som står som avgörande för huruvida man uppskattar Dragon Crystal eller ej.
För mig personligen är det den utforskande aspekten som är den mest underhållande; Det direkta grottkravlandet där man metodiskt avverkar fiender och ser vad för hemligheter där går att finna bakom typ varje tänkbart hörn.
Nivådesignen är lite speciell på så vis att nivåerna består av mängder av korridorer sammankopplade via större rum. Det är i de större rummen man finner föremål och fiender, likväl som de där teleportrarna som tar en vidare till nästa nivå. Tack vare det rätt så givna i spelets nivåer går det relativt lätt att inse när det är dags att ta sig vidare till nästa nivå, utan att behöva springa runt och kartlägga varenda litet okänt utrymme och i processen slösa på värdefull mättnad.
Det är så, stressande nog, att spelet går på tid.
I takt med att man tar sig an diverse kommer hungern krypande, och när den blir stor nog börjar hälsan sina. Därför är det viktigt att hålla koll på ens hunger och inte äta upp den mat man hittar i onödan. Det går inte att bära med sig mat, utan man får äta den på plats där man finner den.
Tyvärr känns slumpen lite för avgörande för spelets utgång, där det ibland känns som en absolut nödvändighet att experimentera runt med de föremål vars effekter är okända för att överhuvudtaget ha en ärlig chans. Dock kan konsekvensen bli att man bränner alla sina chanser väldigt snabbt.
Absolut värst är den förbannade teleporterringen som väl på plats på ens finger inte går att ta av före man hittar ett annat föremål som kan upphäva den förbannelse ringfanskapet kastar över en; Med ringen väl på plats kastas man runt som en galning på nivån utan någon som helst möjlighet att påverka utfallet av var man hamnar, och det kan dröja lääänge innan man hittar något som kan häva förbannelsen.
Att så tidigt som möjligt försöka kartlägga föremålens egenskaper kan underlätta mycket i ett senare skede, då man inte behöver experimentera sig fram till önskat resultat i lika hög omfattning.
Och det är tacksamt att resonera som så, för annars känns det ibland lika bra att stänga av spelet när man hamnar i en knivig situation och börja om från början.
Riktigt så engagerande är det dessvärre inte, att man orkar spendera längre stunder tillsammans med spelet, och det saknas både en audiovisuell knorr och ett upplägg som inte kör slut på sig själv innan man hunnit köra mer än ett par mer omfattande rundor som gått käpprätt åt helvete.
Och även om det finns möjlighet att fortsätta i trakten av där man dog, om man samlat på sig vad spelet för tillfället anser vara nog med pengar, för att kunna köpa ett continue, är det lätt att dräneras på ork att spela vidare.
Dragon Crystal är ett sådant där spel som känns kul att plocka fram lite nu och då för ett par snabba rundor, utan att för den skull ens närma sig ett övervägande av att man skall komma i närheten av att klara det.
Det är lite som att lägga en patians, där man först i dess slutskede inser att det är kört. Och, hur mycket jag än vrider och vänder på det, känns det som att det är på Game Gear detta spel hör hemma, i bärbart format att plocka fram lite närhelst, och med hänsyn till att det faktiskt letat sig hela vägen fram till 3DS i form av ett släpp via Virtual Console så tänker jag mig att jag inte är den enda som tänkt denna tanke.
Som Masters Systems möjligen enda roguelike känns det dock ändå som att det kan vara värt en titt eller två, så länge som man förmår sig att lägga det åt sidan samma stund som det börjar gå en på nerverna.
Chansen att nästkommande runda, när man hunnit glömma spelets sämre sidor, känns givande är nog större... då.
Dessutom kommer det väldigt långt på dess skyhöga tempo, och det där mystiska i att man släpar runt på ett ägg som i ett senare skede kläcks varpå man blir förälder till en egen liten drake som tycks växa i takt med att man själv blir allt starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar