Leger vs. Kirby 64: The Crystal Shards (N64)

Jag gillar Kirby, som karaktär.

Vad gäller de spel han medverkar i är jag inte riktigt lika övertygad, då de är lite som en berg- och dalbana kvalitetsmässigt.

Kirby 64: The Crystal Shards hör till den skara jag tycker träffar rätt. Jätterätt. Men det betyder inte att jag har lätt för att förklara exakt varför.

Kirby kan inte flyga i en evighet, vilket gör att det inte alls är det lättaste spelet man någonsin spelat. Fast det betyder inte att det är speciellt svårt, för den skull. Kirby-spel är sällan svåra.

Som så ofta annars är det när man börjar utforska de tvåkommafemdimensionella nivåerna som det blir intressant på allvar. Det finns tre gömda kristallskärvor att hitta på varje nivå, och det är inte så mycket för utmaningens skull som för känslan av att faktiskt ha en anledning till att verkligen betrakta detta fantastiska visuella mästerverk till Nintendo 64.

En maskin som så ofta annars erbjöd spel som såg ut som om de fastnat någonstans halvvägs mot den tredimensionella världen så som vi önskat se den.

Snygg.

Inte ful.

Och framförallt inte presenterad med hjälp av de mest lågupplösta och suddiga texturerna någonsin.

Kirby 64 är möjligen det absolut snyggaste spel jag spelat till N64, och bevisar en gång för alla att det inte så mycket var hårdvaran som satte käppar i hjulet utan alla dessa utvecklare som valde att jobba mot hårdvaran istället för med den.

Inte för att alla spel någonsin hade kunnat se ut som Kirby 64 utan att det hade känts väldigt... fel.

Utan mer att det är spel som Kirby 64 (och F-Zero X och liknande) som verkligen visar att det gick om man ville... att ge spelarna något vackert att titta på, trots att det spelades på en oerhört snäv och grinig hårdvara.

Annat som Kirby 64 gör så bra är ett soundtrack som är både omfattande, melodiöst och sprängfyllt av väljjudande arrangemang, det har nivåer som var och en känns unik och minnesvärd, miljöerna är extremt varierade och det finns mängder med olika kombinationer av fiendeförmågor att leka runt med.

Vad mer hade jag kunnat önska mig?

Möjligen aningen mer varierade nivåer. Och då menar jag inte miljömässigt, utan något att applicera på själva nivådesignen som har en tendens att i sämre fall kännas platt och linjär på helt fel sätt.

Kirby 64 är oavsett ett spel till N64 som verkligen får mig att vilja utforska konsolens utbud klart mer ingående än vad jag gjort fram till dags dato.

Inte för att jag väntar mig hitta fler liknande spel, utan för att jag känner att där finns stora hål i mina spelhistoriska kunskaper.

Nåja.

Än finns det tid att åtgärda dylik problematik.

Mina förhoppningar är att Nintendo faktiskt har en drös med inte så texttunga spel till N64 att släppa via Virtual Console. För, så som det ser ut idag, så är spel som Donkey Kong 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time och Paper Mario totalt ointressanta för mig eftersom de endast erbjuds i 50 Hz i nuläget via Virtual Console.

Kirby 64 spelas i 60 Hz, och det märks för det flyter på mycket mjukare än vad jag är van att det gör.

Åh.