Tigger's Honey Hunt är jobbigt snyggt.
Det är så snyggt att det känns som att precis varenda liten sekund av grafik som visas upp på skärmen är grafik jag vill fånga på bild och använda till en text likt den jag skriver just nu.
Som något av en sagobok i digitalt format, och jag tänker mig att det inte är speciellt långsökt att det var exakt den typ av effekt de var på jakt efter.
Egentligen är det aldrig tal om något som känns som ett tekniskt briljerande, utan det går rakt på den där mer estetiska aspekten och gör mycket med hjälp av lite.
Åtminstone så som jag upplever det.
Vad gäller det övriga finns det dock inte speciellt mycket att säga.
Tigger's Honey Hunt är ett plattformsspel enligt den absolut mest barskrapade mall man möjligen kan tänka sig, åtminstone om man sätter spelet i den decenniemässiga kontext i vilken det släpptes.
Det finns mer avancerade spel till Commodore 64, om nu någon skulle undra, fast det är inget jag vill använda för att kritisera det som här erbjuds.
Att det riktar sig till en yngre publik råder det dock ingen som helst tvivel om, speciellt inte med hänsyn till den låga svårighetsgraden och det mer samtida synsättet på det här med att misslyckas, att få slut på hälsa; Man kastas tillbaka till den senaste checkpoint man passerat och så var det med den saken.
Inga liv som kan ta slut.
Inget utkastande från nivån man befinner sig på, förutom i de sammanhang som kan liknas vid bossfighter.
Se, det finns inga regelrätta bossar i Tigger's Honey Hunt. Endast tre små minispel där man behöver vinna över någon av sina vänner, och det är svårt att påstå att det är tal om finurligheter eftersom nivån ligger i linje med sten, sax och påse och pinnrace i ett vattendrag.
Inte ens ett regelrätt slut kan man finna, om man inte räknar den korta lilla mellansekvens till fest som spelas upp när man klarat samtliga nivåer, utan det är raka vägen tillbaka till kartan över de tillgängliga nivåerna och den statistik som vittnar om hur mycket av spelets innehåll man tagit del av.
Utöver att jaga honungsburkar, som är 100 till antalet på varje nivå, kan man jaga fotografier på sina vänner. Några fotografier finns redan tillgängliga från start, men de övriga får man låsa upp genom att dels fixa 100 honungsburkar på berörd nivå och dels klara dito inom utsatt tid. Vidare så har varje nivå en vän till Tigger som tappat bort något de håller kärt eller för tillfället behöver.
Det tar dock inte speciellt länge att göra allt där finns att göra.
Och det där vackra, det kommer tydligen på bekostnad av en bilduppdatering som inte är riktigt så hög som man kan önska.
Tur är det, dessutom, att mellansekvenserna sällan är av längre slag för visst bör man, som alltid, ifrågasätta varför man är så dum som utvecklare att man tvingar spelare att genomlida mellansekvenser gång på gång på gång utan någon som helst möjlighet att trycka sig förbi dem.
Ändå finner jag Tigger's Honey Hunt vara ett riktigt gediget litet spel riktat mot en yngre publik, som till och med jag känner att jag har ut något av.
Tror inte det handlar så mycket om vad det saknar, utan snarare om att det lilla det erbjuder håller så hög klass som det gör.
Visst är det så att allt röstskådespel, och de animerade mellansekvenserna, som man kan finna i samma spel till Playstation saknas, men det är inte riktigt i de aspekterna värdet i upplevelsen ligger.
Åtminstone inte enligt mig.
Två små uppgraderingar kan man finna, vilka öppnar upp tidigare otillgängliga områden på tidigare nivåer, och eftersom spelet är så oerhört tydligt med att flagga för var man kan räkna med att finna hemligheter blir det aldrig tal om att ränna runt i det blinda och leta efter vad det nu är man letar efter. Det är rentav så att varje nivå innehåller två hemliga områden vilka man endast kan nå genom de tekniker man lär sig en bit in i spelet.
En liten detalj, men det är en detalj som gör det kul att spela vidare.
Intalar mig själv att det är det där kompakta, bekanta, insvept i något fantastiskt tacksamt att vila ögonen på, som gör att det är en trevlig resa från början till slut.
Hade jag spelat detta som liten parvel vill jag tro att det hade banat väg för mer avancerade upplevelser av liknande slag.
Och det får jag nog se som ett rätt så gott betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar