Leger vs. Hybrid Heaven (N64)

Det som slår mig, ofta, när jag går tillbaka till äldre japanska rollspel är att de lägger på tok för stor fokus på grinding för att jag skall kunna underhållas av dem på allvar.

När strider är en central del av upplevelsen är det en fördel om striderna i sig är underhållande, men ändå är det något av ett klassiskt snedsteg att de förvandlas till oengagerade knapptryckarfester eftersom man efter ett par stigna levlar inte behöver fundera på någonting som ens närmar sig ett strategiskt tänkande.



Final Fantasy 2 försökte, åtminstone, genom att låta smiskade partymedlemmar kunna dra fördel av det faktum att de blev smiskade. Systemet var dock väldigt lätt att missbruka och skapade en obalans i upplevelsen som inte sällan resulterade i misshandelsorgier inom det egna partyt. Och det här skriver jag med vaga minnen av en svunnen tid, med risk för att minnas detaljer fullständigt felaktigt.

Final Fantasy 8 hade sitt junction-system som för många ledde till underliga strider och materialsamlande där man lade större fokus på att mjölka fiender än att slå ihjäl dem.



Det som stört mig mest, oftast och dock, är meningslösheten.

Att känslan av att utvecklas vad gäller teknik och styrka inte varit speciellt dynamisk. Som att man från en sekund till en annan, efter att ha uppfyllt krav x eller y, plötsligt är fan så mycket fetare som stridsmaskin.

Väldigt lätt är det, då, att se strider eller annat fördelsgivande som något man egentligen inte har något större intresse i att lägga tid och energi på. Som ett nödvändigt ont för att ta sig vidare.



Hybrid Heaven kommer runt detta på ett väldigt snyggt vis, och det genom att låta huvudkaraktären kunna dra nytta av i princip varenda strid han tar sig an.

Åker han på stryk så blir hans försvar bättre. Nyttjar en fiende någon närstridsattack man ej är bekant med sedan tidigare lär man sig denna attack.

Och det hör mer till vanligheten än ovanligheten att man efter en strid är slut ser någon färdighet bli ett par poäng mer omfattande.



Huvud, kropp, armar och ben.

Det är det centrala; Sex olika delar av kroppen som i takt med att man använder dem, antingen till något offensivt eller defensivt, levlar upp; Detta i strider som närmast kan liknas vid ett klassiskt fightingspel med andningspauser i form av val gjorde i menyer.



En hög spark med vänster ben.

En uppercut med höger hand.

Ett nedbrottande grepp som kan kompletteras med exempelvis ett stampande på den som hamnar på marken.



Avstånd till fienden spelar in. Föremål kan nyttjas, både i vapenväg och av färdighetshöjande eller sänkande av dito-karaktär.

Kombos går ypperligt att dra fördel av och man kan även spara undan attackkombinationer man känner sig extra nöjd med för snabb åtkomst, och hur omfattande kombinationer man kan ta sig an beror på hur många gånger man låtit sin maximalt femstegade kombomätare fyllas.



Striderna är underhållande och fienderna mycket varierade vad gäller attackmönster och vilka sätt man finner vara lämpligast att angripa dem på.

Vissa är snabba som fan och föredrar att komma nära för intensiva brottningsmatcher.

Andra vill helst hålla sig på avstånd och via projektiler åsamka skada, förgiftningar eller frysa en till is.



Och inga strider är slumpmässiga och där finns inte en outsinlig mängd fiender att ta sig an; Tar de slut så tar de slut och det är även gällande för de fiendespawnande plattor som finns utplacerade lite här och var i det komplex man rör sig i.



Hybrid Heaven går väldigt tidigt Kojima.

Inte som att det någonsin blir speciellt svårt att hänga med i handlingens svängar än hit än dit, men det finns turer som tas som man inte helt ofta ses tas i liknande sammanhang även om det centrala, vänliga utomjordlingar, Gargantuaner, som blivit utnyttjade av en förrädare som sysselsatt sig med långgångna planer på att ta över jorden med hjälp av kloner som kan ikläda sig ett mänskligt yttre.



Presidenten, USA och ett räddande av världen är således på tapeten, precis som det superklyschiga och tröttsamma priset som väntar där bortom världsräddandet i form av en flicka.

Johnny Slater, som tycks vara spelets huvudperson, har en förkärlek till att vandra omkring naken i sitt hem och göra saker som man med fördel gör när man är naken.



Som att duscha, och i processen låta en kamera lite retfullt svepa över ens nakna buttox.

Eller prata allvar med mannen som ringer på dörren, som uppenbart har svårt att slita blickens från ens blottade skrev under tiden han förklarar att det mesta går enligt planerna.

Problemet är dock det att Slater blir ihjälskjuten redan innan spelet börjat, av någon som tycks vara en ond person som uppskattar att måla sitt ansikte med vita streck, Mr. Diaz.



Därefter bär det av ned till ett underjordiskt komplex, som inte riktigt visar sig vara vad man tänkt sig att det skall vara, och i bästa Scooby Do-anda börjar en underlig berättelse, insvept i vem är egentligen vem eller vad-attityd, om vad som definierar en människa och huruvuda fri vilja verkligen existerar.



Fast allt på ett ypperligt lättsamt och okomplicerat vis, som inte kommer få någon intresserad av liknande frågor att finna något av värde här bortom det kvasikomiska.

Likt en själslig resa inte helt olik den man gör i Fragile Dreams till Wii, där den inre motivationen är vad som driver en att färdas genom tiotals timmar av ensamhet och till synes oändliga korridorer av enformighet, faller Hybrid Heaven in i korridorstänket som bland annat Final Fantasy 13 jobbade på att ta till nya nivåer.

Hybrid Heaven handlar således inte om utforskande så mycket som att förflytta sig till givna punkter längs vägen mot sitt mål; Alternativa vägar att gå leder alltid inom kort antingen till någon form av föremål, en strid eller en maskin som låter en skriva om det nyckelkort man bär omkring på för att öppna upp den riktiga vägen vidare.



Och, även det likt Fragile Dreams, så vågar spelet låta det monotona linda in spelaren i en form av trans som bryts med råge när man klampar rakt in i ett sammanhang som med extremt små medel målar upp någonting annorlunda; Må det så handla om vad som ser ut som ett laboratorium med en brits där experiment tycks ha utförts eller ett rum fullt med genomskinliga behållare i vilka levande varelser tycks husera.



Det är så läckert, kan jag tycka, att dessa små detaljer, avbrott i det monotona, må det så handla om miljöer som avviker eller sekvenser av handlingsframåtskridande, utan problem upprätthåller mitt intresse i att spela vidare och detta trots att jag efter dryga hundra strider börjar känna att jag har så pass mycket koll på vad som förväntas av mig att allt börjar gå på rutin.



Tacksamt är det då att de stunder man spenderar utanför strider inte endast handlar om att förflytta sig från punkt a till punkt b, utan även om att hitta barriärsupprätthållande mekanismer att förstöra, mekaniska fiender att skjuta sönder med hjälp av den pistol man snabbt får tillgång till och diverse olika hinder att ta sig förbi.

Månne att man frågar sig om de inte försöker dra det lite väl långt när man plötsligt hamnar mitt i en sekvens som tycks vara tagen ur något bullet hell till shmup, sådär på ett sådant vis att det blir uppenbart att den stela kontrollen och den bångstyriga kameran aldrig var avsedda för liknande scenarion.



Hybrid Heaven är fascinerande i de flesta avseenden, men där det på ett konceptuellt plan är något av en fullträff är det sett till dess genomförande absolut inte dito, och även om det är synd att så är fallet är det ingenting som berövar spelet på någon form av högre värde sett till den underhållningsprodukt det vill vara.



Det blir väldigt snabbt uppenbart att där finns en obalans vad gäller den primära svårighetsgraden, som en bit in i spelet börjar upplevas så låg att det blir något av ett antiklimax varje gång man förväntar sig att få bjudas upp till en fight värd att minnas.

Exakt hur det ter sig på de högre svårighetsgraderna kan jag ej svara på, men vill man inte att spelet skall vara en dans på rosor från början till slut med en serie slutstrider som är över innan de hunnit komma igång på allvar rekommenderas absolut att våga utmana sig själv.

Har man minsta lilla intresse i att utforska miljöerna lite mer ingående, och grinda loss vid de fiendespawnande plattor som finns lite här och var, har man dessutom snabbt en arsenal av helande, och andra fördelaktiga, föremål som nära nog reducerar utmaningen till noll.



Kontrollen är extremt stel och fyrkantig, på ett vis den absolut inte behöver vara med hänsyn till att det inte är ett Tomb Raider från förr man har att göra med.

Sånär som på vissa kritiska sekvenser som kan resultera i död om man schabblar med ett hopp eller blir träffad av en projektil i fel läge och vid fel tillfälle är detta dock sällan ett problem, men i kombination med en kamera som inte alltid vill placera sig i de lägen där den bidragit till god översikt kan det gång om annan slå över till ren och skär frustration.

Och, även om det i de flesta fall landar på rätt sida av detta det monotona som då och då bryts upp av det som sticker ut finns det stunder då det verkligen krävs en ängels tålamod för att ta sig förbi en passage som aldrig tycks vilja ta slut, där enformigheten inte längre känns som ett medvetet stilgrepp utan som ett sätt att på billigaste tänkbara vis förlänga spelupplevelsen ett par timmar.



För mig var ett bra sätt att finna motivation i de fall den sviktade att dra upp volymen på teven.

Hybrid Heaven har nämligen ett soundtrack som resonerar precis likadant som dess nivådesign; Ambienta tongångar som plockade från Super Metroid kryddas då och då med diverse blippande och bloppande, undersköna harmonier eller regelrätta poppiga melodier, tempoökningar och fler eller färre kanaler med innehåll baserat på vilket sammanhang man befinner sig i.

Det vilar en tidslöhet över både produktionen och uttrycket, då annars ofta tidstypiska inslag som drum and bass tonas ned till att agera uppstöttande mer så än dominerande i ljudbilden.

När allt sedan plötsligt går relativt typisk stridsmusik i valfritt japanskt rollspel, från någonstans där i trakten av slutet av 80- eller början av 90-talet, i en bossfight gör det så på ett så pass återhållsamt vis att det inte avviker från det helhetsintryck som soundtracket i stort ger.



Det är kanske lätt att tro att spelet kan upplevas som en splittrad upplevelse som plockar lite här och lite där och slänger ihop allt till en helhet som inte alls lever upp till dess enskilda beståndsdelar, men så är inte riktigt fallet.

Snarare är det så att Hybrid Heaven är en väldigt fokuserad liten upplevelse som tycks veta ganska så precis vad den vill vara och är just det utan att skämmas över det för en endaste liten sekund.

Precis som jag vill ha det.