Leger vs. Super Mario 64 (N64)

Jag tänker mig att det börjar bli lite tjatigt, detta med hur Super Mario 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time och Nintendo 64 överlag fick mig att kräkas lite i munnen vad gäller den väg som min älskade spelbransch kommit att ta.

Att gå från 16 snudd på perfekta, men inte alltid helt engagerade, bitar vidare till tafflig 3D med sunkig bilduppdatering och inte sällan mer än påtagliga kameraproblem, för att inte tala om alla dessa försök till att leverera nya typer av spelupplevelser som konceptuellt kunde tyckas vara fantastiska men rent praktiskt sög snor ur näsan på en influensasjuk get, det var inte riktigt vad jag hade drömt om.

Några få spel till Nintendo 64 gav jag en chans innan jag lade konsolen på hyllan och istället lade mest tid och energi på att drömma om vackra pojkar och män och konstatera hur mycket roligare de var att gå interaktiv med dito än med spel.

Men det är något av en annan historia för ett annat tillfälle.



Även om jag hittade tillbaka till detta med spel på allvar under tidigt 2000-tal så skulle det ta mig 13 år innan jag på egen hand tog mig genom hela Super Mario 64. Och det var inte så att jag var speciellt positivt inställd till min upplevelse, även om jag inte hade några större problem att se vad spelet gjorde för dess era och vad det skulle komma att betyda ur ett spelhistorisk perspektiv.

Dock, likt jag så ofta gör så återvände jag gång på gång på gång till spelet, om så bara för att jag inte kunna släppa det där med hur halva världen såg på det som ett av världens genom tiderna bästa spel. Och någonstans längs vägen så blev det till att omvärdera min ståndpunkt. Inte endast en gång, utan flera, och det ständigt med små steg mot den där allt mer uppskattande känslan.

Till slut stod jag där med tio konkreta punkter över de saker jag upplevde som spelets främst påtagliga brister.



Listan skulle komma att se ut såhär när den presenterades i form av ett inlägg i tråden Vi spelar och diskuterar Super Mario 64:

1. Oinspirerade stjärnor
Det finns en hel drös med stjärnor som känns som repriser på redan tagna stjärnor. Det finns även en hel drös med stjärnor som jag upplever som att de är placerade rakt framför min näsa.

2. Kastas ut från nivån när man tar en stjärna
Tycker det är oerhört irriterade att kastas ut från nivån när man plockar på sig en stjärna. När man tar den stjärna som ploppar upp efter 100 samlade mynt så får man dock stanna kvar. Så borde det hela tiden vara, och det hade även reducerat störigheten i punkt 1 här ovan (det gör inte så mycket att en stjärna är lättillgänglig eller har ett tillvägagånssätt för att ta den som är bekant om man inte tvingas spela om hela nivån efter att ha tagit den).

3. Kastas ut till ingången av slottet när man lämnar en nivå
Det gör att det känns bekvämare att dö, om man har möjlighet, för att då åker man rakt ut ur tavlan man precis hoppat in i och slipper springa en massa för att ta sig tillbaka till berörd nivå.

4. Kameran
Kameran är så dålig att jag inte vet i vilken ände jag skall börja att kritisera den från. Den väljer sjukt dumma vinklar, ibland ser man ingenting, och vägrar ofta låta mig manuellt välja den vinkel jag vill för att få en vettig överblick. Det råder ofta fullskaligt KRIG med kameran, och så skall det inte behöva vara.

5. Fiender
De flesta fiender är dumma i huvudet och gör inte mycket mer än att lulla runt. De är sällan svåra att undvika, men några få är direkt irriterande då de håller sig precis utom räckhåll men ständigt kastar målsökande projektiler (eld från flygande Shy Guys).



6. 100-mynsstjärnor som försvinner
Får man en stjärna för att ha samlat 100 mynt och inte kan plocka den direkt utan att lämna skärmen man befinner sig på och återvända igen (om man åker på en slide, exempelvis) så försvinner den. Då tvingas man samla mynten ännu en gång.

7. För få låtar i soundtracket
Må så vara att musiken är dynamisk, och lägger till exempelvis trummor eller plockar bort dito beroende på situation, men det känns som att det är ett par låtar som återkommer för ofta för att det skall kännas bekvämt.

8. Kollisionsdetektionen
Det känns som att det är väldigt ofta det är svårt att se var en gräns går för en sluttning man inte kan gå på och en sluttning som är fullt möjlig att gå på. Ibland tycks det inte ha att göra med lutning, utan enbart om utvecklarna tyckte man skulle glida eller ej på underlaget. Det inkonsekventa, eller det som upplevs som inkonsekvent, har åtminstone för mig skapat mängder med onödiga dödsfall.

9. Liv och Game Over
Vad är poängen? Ingen nivå är så stor att det är en direkt förlust att tvingas börja om från början på den istället för det område man senast befann sig i (inne i vulkanen exempelvis). Det är typ det enda som ett Game Over leder till. Utöver att man tvingas springa tillbaka till den nivå man precis dog på. Liven bara stör, borde ha skrotats, och istället borde det enda som händer vara att man kastas ut från nivån och får spela den på nytt.

10. Nivådesignen
Det är inte så att den är kass. Den känns extremt inspirerad, i de flesta fall. Däremot finns det åtskilliga underliga designval som känns som de sänker helhetsintrycket av upplevelsen. Tall Tall Mountain, exempelvis. Sekvensen där man tar en genväg upp för den grönväxta bergsväggen. Det går knappt att se vad man håller på med. Kameran vägrar ge en den överblick som skulle behövas för att det skulle kännas bekvämt. Istället får man fippla runt lite på känsla. Och det här är en sådan sak som återkommer ofta. Att saker är placerade på ett sådant vis att det inte går att få den överblick som behövs för att man skall kunna tackla situationen ordentligt. "BRÖL", "BEEP", "BRÖL" är inte vad man vill höra när man försöker rotera kameran till ett läge den helt uppenbart BORDE kunna befinna sig i. Och här är också en dum sak att draw distance är så kort som den är, eftersom att man inte ser var exempelvis mynt är placerade. Ibland har jag sprungit runt på en nivå fem-tio varv innan jag upptäcker att jag missat ett par pengar "där" för att jag trodde de skulle synas på hyfsat avstånd men aldrig gjorde det. Hade nivåerna varit bättre anpassade efter kamerans och draw distancenets begränsningar hade upplevelsen blivit klart behagligare.



Ovanstående betyder inte att jag tycker spelet suger.

Jag tycker det är skitbra och lite bättre därtill.

Där finns en klar och tydlig vilja att göra något nytt. Pröva sina vingar och se vad man hamnar när man landar. Miyamoto verkar inte ha hållit tillbaka nämnvärt vad gäller experimenterandet, och lite så är det Super Mario 64 känns överlag; Som en enda stor sandlåda sprängfylld med nyfikenhet och försök till upplevelser som även om de ibland inte levererar vad de tycks vilja leverera överlag är underhållande att ta del av. Ständigt unika små detaljer avlöser varandra i ett rasande tempo och där finns inte en nivå som känns den andra lik, varken utseendemässigt eller innehållsmässigt. Fan, upplevelsemässigt, rentav.

Och det är först nu, egentligen, när jag känner att jag är i kontroll över spelet och dess för sin tid extremt avancerade kontroll, som jag på allvar kan njuta av att hoppa runt och leka lös på de sätt jag vill. Jag kan utmana nivåerna, finna nya sätt att ta mig fram och lägga fokus på att ha kul framför att bråka runt med allt det där jag är på det klara med att det brister. Jag kan njuta av musiken som, trots att den består av få spår, överlag smeker mina öron till någon form av musikintrycksmässig orgasm och därefter vaggar mig in i en ypperligt behaglig känsla av att vara lika bekant som tryggt.



Super Mario 64 har, oavsett hur jag har sett på saken tidigare, stått emot tidens tand väl och det har mycket att göra med att det är något av ett unikum än idag. Det närmaste jag kommit, med hjälp av någon här på forumet, att kunna nämna spel som jobbar utifrån något av samma premisser är de tidigare Tony Hawk-spelen, där nivåer spelas om och om igen fast ur olika infallsvinklar och med olika typer av uppgifter att ta sig an; Det är bara det att i detta Mario-sammanhang är dessa uppgifter av klart mer fantasifull karaktär.

Vidare finns där grunden till ett nytt, eller åtminstone reviderat, universum här som tillsammans med en rad andra spel, som Mario Kart 64 och Mario Party, knyts samman till något klart större än vad som Super Mario 64 på egen hand vittnar om. Där finns dessutom inslag av kontrollmässiga nyheter som letat sig vidare inte endast in i den tredimensionella fortsättningen på serien, utan även in i den tvådimensionella dito.

Och så kom, tyvärr, den där utforskande aspekten att bli så mycket mer central än det faktiska framåtskridandet i mer arkadlik tappning; Något som Super Mario Sunshine tog till dess spets, på ett oerhört misslyckat vis.

Jag tänker mig att Nintendo själva insåg att de hade börjat äventyra sig lite väl långt bort från seriens rötter, för Super Mario Galaxy är i vissa avseenden något av en hybrid av både de tredimensionella och tvådimensionella spelens respektive styrkor. Det mer linjära tog åter större plats, för att i Super Mario Galaxy 2 nästan gå hela vägen tillbaka till det mer arkadiga och ständigt framåtskridande upplägget där hub-värld var klart sekundär en simpel världskarta.

Super Mario 64 hamnar i mångt och mycket i den där dalen av osäkerhet krig vad framtiden skulle bära med sig, med svagheter och styrkor primärt sprugna ur lika delar oerfarenhet som uttrycksmässigt nyfikenhet och drömmar om något nytt. Det är djärvt, och skall ha beröm för det. Men samtidigt går det inte att förneka att det hade mått sanslöst gott av en uppdatering som tar det in i samtiden.

Nu tvingas man, som sagt, lära sig jobba sig runt många av de allt annat än obetydliga bristerna, eller acceptera dem som en del av upplevelsen, för att kunna njuta av spelet till fullo.

Så borde det inte, längre, behöva vara.