Eftersom jag brinner för äldre spel och äldre spel har kommit att bli lite i ropet och utbudet inte riktigt matchar efterfrågan och vissa har en förkärlek till att kapitalisera på detta faktum och köpa upp och sälja vidare och på så vis göra efterfrågan än större och den helvetiska onda spiral, som gynnar vinstintresserade men på alla sätt och vis missgynnar de som älskar att spela mer så än samla, mer eller mindre omöjlig att stoppa...
...så har Power Strike 2 varit något av ett mindre fanskap att få rätsida på i mitt huvud.
Vad är jag villig att betala?
Bara en sådan sak som att de närmare 700 kr jag till slut spenderade på denna kassett eventuellt fick en annan försäljare på Tradera att dra upp priset från 1500 kr för ett exemplar med box utan manual upp till närmare hysteriska 4500 kr (det här är såklart ett pris satt på spelet med vetskapen om att det inte kommer att säljas så mycket som påverka prisbilden, enligt min övertygelse) talar väl om något sitt tydliga språk.
Senast jag köpte detta spel betalade jag runt 200 kr. Och gången innan det runt 200 kr. På Tradera, och det här var där i slutet av 00-talet, någon gång.
Det här är inte en prisuppgång sprungen ur kärlek till spel.
Det här är ett resultat av kärlek till pengar.
Jag hade kunnat köra detta spel i emulator. Jag hade kunnat köra detta spel genom en Everdrive-lösning på min originalkonsol. Jag hade kunnat göra väldigt mycket som inneburit att jag inte betalat en krona för min upplevelse, men för mig personligen så handlar det inte riktigt om det.
Det handlar istället om att kontexten som det fysiska spelet huserar i skapar en begränsning vad gäller utbud och dess tillgång.
Sitter jag där med typ alla spel till Master System någonsin, spelandes i en emulator, så blir kontextlösheten så omfattande att jag inte kan bygga mig en givande personlig relation till berörda spel.
Vad gäller just Power Strike 2 finns det dessutom fog för dess relativt höga pris. Inte endast för att det släpptes sent i Master Systems livstid, och därför aldrig fick något genomslag att tala om på marknaden, utan även för att det är ett äckligt bra spel som inom sin genre hör till det absoluta toppskiktet till Master System.
Men jag tänker gå längre än så.
Power Strike 2 är möjligen ett av de absolut bästa shmups av sin sort som någonsin släppts till en 8-bitarskonsol.
Exakt hur Compile burit sig åt är för mig en gåta, men uppenbart är det från första stund att de, likt Treasure ofta gör, kastat sig huvudstupa in i hårdvaran och gjort allt vad de kunnat för att vända och vrida på den på ett sådant vis att sådant som andra utvecklare gjort i mångt och mycket bleknar till någonting i stil med ingenting överhuvudtaget.
Det spelar ingen roll om man snackar om föregångaren, Power Strike, eller än äldre Zanac eller 16-bitarsyttringen Blazing Lazers till PC-Engine; Compile går inte riktigt att överskatta som utvecklare.
Titta bara på den nästan orimligt tighta porten av R-Type till Master System.
Att de dessutom haft en förkärlek till rätt unika upplevelser, återigen likt Treasure, där de hejvilt blandat plattformsspel med äventyrsspel och shoot 'em up, sådär som i fallet Golvellius, skadar liksom inte.
Ändå har de inte riktigt fått samma typ av kultstatus som Treasure, och det är snudd på en skymf.
Power Strike 2 gör sig av med den tidsbegränsning som vapnen i föregångaren hade. Det skippar även de mer organiska aspekterna av motståndet, och fokuserar på vad som närmast kan liknas vid steampunt. Det drar dessutom ned på svårighetsgraden ett par snäpp, samtidigt som det låter de som vill mötas av ett veritabelt helvete göra så via spelets inställningar.
Antalet vapen är sex till antalet och går samtliga att uppgradera flertalet gånger vardera, och vissa fokuserar på bredd på yta projektilerna täcker där andra jobbar målsökande och ytterligare varianter resonerar i mer penetrerande aspekter.
Hastigheten är precis som senast stundtals skyhög och det händer mellan varven så mycket på skärmen att man knappt tror det är sant.
Det känns såklart lite fånigt att snacka om bullet hell i ett sammanhang där det inte riktigt är en teknisk möjlighet, men speciellt långt ifrån KÄNNS det åtminstone inte när saker och ting hettar till på allvar.
Vissa projektiler skall man inte förvänta sig att kunna förstöra på något simpelt vis, vissa andra, de blåa, i fallet Compile rätt så klassiska roterande riskornsliknande ditona, ryker däremot i samma sekund som ens egna projektiler träffar dem.
Och så känns spelet ständigt levande där mark spricker upp för att synliggöra kanontorn, moln skingras till förmån för kaskader av svärmande små stridsplan, stora vulkaner växer fram för att spy ur sig lava och gigantiska vattenpelare som tar upp närmare en fjärdedel av skärmen exploderar upp ur tidigare stilla vattendrag
Som för att understryka intensiteten finns där även ett sköldsystem involverandes tre olikfärgare sköldar med olika egenskaper vilka kan nyttjas i olika kombinationer för olika effekter.
I mångt och mycket är Power Strike 2 något av ett 16-bitarsspel som på något magiskt vis komprimerats ned till 8-bitar utan att för den skull kännas speciellt 8-bitar överhuvudtaget. Nästan som att man tryckt in ett helt Mega Drive i kassettens kretskort och låtsats som ingenting. Och det finns tveklöst flertalet shmup till Mega Drive som inte har en chans mot Power Strike 2, varken vad gäller audiovisuell presentation eller faktiskt gameplay.
Vill dock ingenstans mena på att där inte finns en påtaglig dos av spriteflimmer att skönja, eller att slowdowns lyser med sin frånvaro, men inom ramarna för den upplevelse som Power Strike 2 är pratar vi trots dessa svackor om en helhet som går bortom de brister som uppvisas. Det är aldrig så att hårdvaran börjar knäa till den grad att gameplay påverkas i en så pass stor omfattning att det stör eller blir allmänt svårspelat. Det är alltid så att det rör sig om mindre nyanser av synliga brister som vem som helst helst hade varit utan.
Det är så synd, så obeskrivligt synd, att Power Strike-spelen inte är ett givet inslag i samtida återutgivningar av äldre spel. Det är så obeskrivligt synd att priset på spelet skenat iväg till helt menlösa summor som jag har svårt att se någon förutom de absolut mest invigda hosta upp. Och det är så obeskrivligt synd att man, trots dessa faktum, kan se på Power Strike 2 som något av en okänd liten guldklimp till Master System som verkligen vittnar om att konsolen hade så mycket mer att ge än vad folk rent allmänt någonsin fick en chans att bli varse om.
Power Strike 2 är åtta nivåer av shmupgenrens 8-bitarsskaras kanske mest imponerande allt, oavsett vi snackar tekniskt imponerande eller ren och skär spelglädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar