När jag stod där inne på Åhlens tyckte jag att det var en god idé att köpa en CD-singel, av anledningar.
Det blev Sonic Dream Collective med deras ypperligt Ace of Base-ljudande Oh, Baby All.
Väl hemma visade jag denna singel för min mor och underströk det faktum att jag inte hade någonting att spela den på; Vi saknade en CD-spelare i hemmet. Argumentet gick någonting i stil med "Men varför inte köpa ett Playstation? Då kan vi både lyssna på denna CD-singel och spela spel. Du gillar ju spel?".
Anledningar.
Jag fick med Ridge Racer med mitt Playstation.
Hade dessförinnan lekt runt med en dinosaurie i tre dimensioner. Jag och min bror var mäkta fascinerade över hur realistisk denna dinosaurie såg ut.
Playstation var rätt mäktig, även om grafiken den klämde ur sig inte direkt kändes lika tight presenterad som man blivit van med vad gällde tvådimensionell grafik.
Ridge Racer var egentligen inte speciellt snyggt. Det var snarare häftigt för att det var tredimensionellt på ett vis SNES med dess SuperFX aldrig kom i närheten av att vara, lite sådär som en arkadmaskin i hemmet.
Ridge Racer nöttes till leda, till tonerna av Oh, Baby All eftersom nyfikna lilla jag upptäckte att man kunde byta ut spelskivan mot en musikskiva så fort ett race hade laddats färdigt.
Ridge Racer 64 spelade jag för första gången för några dagar sedan. Till skillnad från Ridge Racer till Playstation så kändes det redan från första stund som någonting klart mer tidlöst.
Där originalet endast erbjöd en bana i olika skepnader hittade jag här fyra, varav tre i olika variationer vad gäller rutter och tid på dygnet de körs på.
Där originalet erbjöd 12 bilar erbjöds här 32, och ett, även om det för sin tid kunde ses på som ett relativt kort, Grand Prix-läge som väldigt snabbt gick från ypperligt lätt att tackla till rätt så snorsvårt.
Ridge Racer 64 är lite av Ridge Racer, Ridge Racer Revolution samt något nytt under ett och samma tak.
Beroende på vilket finlir vad gäller detta med att drifta man föredrar går det utmärkt att välja respektive spels variant likväl som det exklusivt för just Ridge Racer 64.
Hade jag varit mer bekant med serien hade jag möjligen kunnat påtala de största av skillnader, men då jag fortfarande kämpar med att överhuvudtaget få någon ordentlig rätsida på detta med att drifta bör jag nog mest hålla käft på denna front, ärligt talat.
GP-läget är indelat i åtta nivåer, där de första sex består av tre banor vardera.
Efter varje avklarad nivå låser man upp möjligheten att spela dess banor igen, fast då med endast en motståndarbil på banan. Vinner man ett sådant race vinner man även bilen man tävlat mot.
Dock låser man inte upp samtliga bilar på detta vis, då vissa kräver att vissa specifika kriterier uppfylls för att man skall få ta del av dem. Bland annat genom att hitta en hemlig rutt på en nivå samt att köra ett visst antal varv i träningsläget.
Det är kontrollen och spelets extrema flyt som imponerar mig mest.
Det är aldrig fult, och eventuella inte så imponerande texturer druknar snabbt i den höga hastigheten som snabbare än jag hade tänkt mig blir så hög att det känns som att hjärnan skall till att börja smälta. Redan i GP-lägets tredje nivå låser man upp en rutt så snirklig att fingrarna liksom flyger fram och tillbaka över handkontrollen i hopp om att få till de där glidningarna genom kurvorna ordentligt så man slipper köra trynet rakt in i en vägg.
Tre olika kameravinklar finns tillgängliga, varav en är tillägnad bilens insida fast utan någon synlig instrumentpanel.
Personligen föredrar jag just denna vy, sånär som på problemet med att drifta, för att inte tala om när bilen okontrollerat kontrollerat snurrar 360 grader genom en sväng, då det är fullständigt omöjligt att få någon ordentlig överblick över vad som händer och sker; Att spela med denna kameravy kräver att man verkligen har koll på den bana man befinner sig på.
Arkadrötterna trogna går bilar man låser upp ej att modifiera på något sätt och vis bortom dess färger.
Lyckligtvis känns de olika bilarna väldigt olika att köra med tack vare stats som inte finns där bara för syns skull. Dock känns hastigheten alltid primär accelerationen då kraven på redigt körande snabbt eskalerar till nivåer där det liksom inte är tänkt att man skall ges utrymme att gång om annan dratta in i bergsväggar och andra bilar.
Ridge Racer 64 kanske saknar den där största av variationen vad gäller de tillgängliga banorna, med hänsyn till hur få tillgängliga där finns, och det klubbiga soundtracket är i mångt och mycket låst i dess produktionsmässiga samtid på ett vis som talar om något förlegat och stundtals snudd på smaklöst mer än charmigt och tidlöst.
Vi snackar liksom inte radiohittiga Oh, Baby All här.
Dock lever spelet utmärkt på dess presentation i övrigt med höga hastigheter, en ruskigt imponerande bilduppdatering, en tacksamt arkadig direkthet och en kontroll som verkligen känns som den står i samspel med det spelet ger sken av att vilja erbjuda.
Spontant har jag faktiskt lite svårt att se något annat racingspel till Nintendo 64. med fokus på bilar, toppa detta (men så har jag ju en sisådär nästan 30 till antalet kvar att beta av).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar