Matt Furniss är en del i att göra detta spel sjukt mysigt.
Exakt hur han bär sig åt för att få Master System att låta som något helt annat än Master System, snarare som något av en hybrid av Commodores klassiska SID-chip och Tim Follins förvrängande av den ljudbild NES vanligtvis målar upp, det fattar jag inte.
En annan del är grafikerna, som verkligen lyckas få en att glömma bort att det är ett Master System man sitter och spelar på. Förutom ett par estetiska snedsteg, och då främst den utomjordiska nivån, är Daffy Duck in Hollywood fantastiskt härligt att vila ögonen på och det går inte att ta miste på det faktum att det är en produktion ihopsnickrad sent under konsolens livstid som man har att göra med. Spelet flyter på mjukt från början till slut och funkar lika bra att spela i 60 Hz som i 50.
Hela produktionen doftar skyhög kvalité.
Problemet ligger istället i det monotona upplägget.
Spelet, sett till det konceptuellt simpla plattformsspel det är, består av sex världar innehållandes tre labyrintaktiga nivåer vardera. Varje värld är sprungen ur ett visst återkommande filmiskt tema. Skräck, sci-fi och så vidare. Varje enskild nivå är indelad i en rad sektioner åtskilda av portar som öppnas upp först när man haft ihjäl samtliga exemplar av en viss typ av fiende.
Första nivån fungerar precis som tredje, sjunde samt sextonde, och svårighetsgraden håller sig ganska så konstant från början till slut.
Det saknas en känsla av progression i Daffy Duck, och kanske är anledningen till detta att sex nivåer åt gången, av spelets totalt 18 nivåer, är tillgängliga att välja fritt mellan; Att låta svårighetsgraden de sex tillgängliga nivåerna emellan variera i allt för hög grad skulle kanske inte upplevas helt lyckat.
Inledningvis kan nog känslan vara att det är ett rätt grinigt litet spel, med dess en träff av något så är du död-mentalitet, men efter en stund inser man att där finns lite backup att få på den fronten och att spelet utan denna attityd hade blivit på tok för lätt.
Att jag knyter ihop säcken här är en direkt spegling av den känsla jag får efter att ha, på ett tidigt försök, klarat nästan hela spelet.
Inte så att det inte finns ett omspelningsvärde, eller att där saknas hemligheter som är underhållande att jaga fatt på.
Daffy Duck in Hollywood är tillräckligt underhållande för att kännas motiverat att spendera lite tid tillsammans med, riktigt snyggt presenterat men likt, exempelvis, Desert Speedtrap aldrig något som lyfter över det där generiska som har svårt att agera mer än småtrevlig utfyllnad i brist på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar