Leger vs. Star Fox 64 (N64)

Det finns tillfällen då det hade varit oerhört tacksamt att ha någon berättelse att plocka fram, där man kan raljera om hur saker och ting var bättre förr och hur fantastiska stunder man haft tillsammans med det man för tillfället skriver ett par rader kring.

Men jag har ingen sådan berättelse att plocka fram. Jag har inga timslånga sessioner med Lylat Wars att prata om, där jag placerar dem i en kontext som får det att verka som att saker och ting var sanslöst magiska förr.

Som om det jag upplevt är exklusivt mig och alla de som upplevde det samtidigt som jag gjorde det.

Som om samtiden inte kan erbjuda något liknande, varken för mig eller för någon annan.



Jag hör dock till den där skaran av individer som inte har något som helst problem att uppskatta saker från förr även om jag inte har någon direkt relation till sakerna att tala om.

Tror det handlar om en kombination av en vilja att försöka förstå under vilka förutsättningar saken producerades, hur den emottogs av dess tilltänkta publik, samt detta med förmågan att kunna ta saker och ting för vad de är och se charmen i det snarare än att applicera samma typ av förväntningar som man skulle applicera på något sprunget ur samtiden.

Kontexten är så oerhört väsentlig.



Lylat Wars, eller Star Fox 64 som den Japanska version jag spelat heter, är en railshooter som följer upp det som det lades en grund till under SNES-eran.

Där Argonaut Games original kom sig ur det samarbete med Nintendo som utvecklaren hade, där ett helt nytt chip för att hantera tredimensionell grafik producerades av spelets utvecklare, hade denna uppföljare ingenting annat än den hårdvara Nintendo 64 hade att erbjuda att jobba med.

Inte för att Star Fox 64 på något anmärkningsvärt vis vacklar rent grafiktekniskt, annat än via konsolens klassiska suddiga texturer och diverse slowdowns av varierande grad. Snarare är det så att det aldrig har varit, eller än idag är, det grafiktekniska som bär spelet på ett vis likt det gjorde när Star Fox släpptes till SNES under 1993.

Star Fox 64 känns som ett spel som ligger i samklang med dess grafiktekniska samtid, med ett spelmässigt upplägg som inte endast spinner vidare på det original det är sprunget ur utan även finslipar det till den grad att det kommit att vila någon form av tidslöshet över produktionen.



Tredimensionella spel i stil med Star Fox till SNES var allt annat än vanligt förekommande i konsolsammanhang på denna tid, och det kan väl tänkas att nyhetens behag spelade in en hel del vad gäller folks överseenden med en bilduppdatering stundtals så vacklande att precisionen i kontrollen och spelkänslan överlag blev lidande.

Dylik problematik kan vara rätt svår att ha överseende med idag.

Star Fox 64, däremot, är fortfarande ypperligt spelbart med en lättillgänglig men samtidigt avancerad kontroll och en charmigt kantig polygongrafik som tacksamt nog gör saker och ting väldigt lätta att tyda.

Eller, ja... sånär som på det där än idag återkommande problemet med att i ett railshootersammanhang veta när, var och hur man kolliderar med saker och ting eftersom att spelen jobbar lika mycket i X- och Y-led som de gör i Z-led; Det finns åtskilliga tillfällen då man tycker sig hamna i en situation där man bör ta skada som man tar sig helskinnad ur precis som det finns åtskilliga situationer som vittnar om det motsatta.



Likt i originalet till SNES är här olika vägar till spelets mål närvarande, och i mångt och mycket är det de vägar man tar som avgör hur pass utmanande spelet kommer att bli.

Det är inte alltid helt uppenbart vad man bör göra för att finna en alternativ väg till den givna, men vill man låsa upp allt där finns att låsa upp i spelet har man inget annat val än att försöka lista ut vilka kriterier som bör uppfyllas.

Bland sådant som kan låsas upp finner man, bland annat, en högre svårighetsgrad och det genom att plocka på sig samtliga nivåers medaljer; En medalj får man på en nivå genom att döda ett outtalat men samtidigt specifikt antal fiender.



Star Fox 64 är i de flesta avseenden ett intensivt och underhållande spel att ta sig an.

Flyger man inte i luften kör man runt på marken i en tank, och när det inte är tal om semi-linjära railshooter-nivåer är det istället små men samtidigt öppna slagfält bataljer utspelar sig på.

Dessa mer öppna slagfält är möjligen spelets absolut svagaste inslag, då de sällan handlar om mycket annat än att skjuta på precis allt som går att skjuta på till dess att spelet anser att man skjutit nog; Må det så handla om att få ett moderskepp utspyendes mindre skepp att krascha och brinna eller om att utkämpa dogfights under tidspress.



I en perfekt värld hade Star Fox 64 varit ytterligare ett spel att placera i den där kategorin av snudd på perfektheter till spel.

Detta tack vare dess tacksamma audiovisuella presentation, där soundtracket verkligen sätter tonen för vad som utspelar sig på skärmen, och ett högt omspelningsvärde sprunget ur den arkadlika kortheten spelet besitter, något som gör det väldigt lätt att plocka upp det och viga det en timme till en genomspelning, stärkt av svåråtkomliga nivåer och rutter från start till mål som inte alls behöver vara varandra lika.



Osexiga dogfights, oinspirerade slagfältsnivåer samt en lite för återkommande känsla av att omotiverat behöva jobba mot kameran när man vill sikta på något visst, nästan på ett gummibandsliknande vis där spelet verkligen ger sken av att man inte skall kunna nå något som inget annat än kameran, och kontrollen över skeppet i relation till dito, sätter stopp för.

Det är sådant som ställer sig i vägen för den eufori jag så gärna upplever när jag spelar.

Menar.

Det är fullt med tom jävla rymd runt huvudpersonrävens Arwing, men det är tom jävla rymd som inte går att nyttja till ens fördel; Föga ett problem exklusivt Star Fox 64 så mycket som genren i stort, men i just detta sammanhang stör det mig mer än vad det gjort i många andra liknande sammanhang.

En sådan där sak som Panzer Dragoon-spelen lyckades tackla på ett aningen mer givande vis, delvis genom en kamera roterbar i 360 grader, precis som den seriens lock on-mekanik är aningen mer evolverad än den man finner i Star Fox 64.



Sedan pillar man runt med simpelt vapenuppgraderande, räddar sina vänner Falco, Peppy och Toad ur diverse sunkiga situationer, försöker tajma sina bomber för maximal skada samt jagar fiender till förbannelse för att se den där räknaren över nedskjutna fiender slå över till rött och en medalj trilla in... och tänker... fan... det här är riktigt jäkla skoj.

Något som sedan understryks av finurliga bossar, varierade nivåer både i tempo och miljödesign och en kontroll som blir allt mer tacksam i takt med att man kommer den allt närmare i muskelminnet, oavsett det rör sig om tunnelrullning, riktningsvändande loopar eller hastiga inbromsningar uppföljda av en målsökande missil.



Jag tänker mig att det nog är så, att det är när jag känner att jag verkligen fått full kontroll över allt som det kan tänkas slå över till den där fullträffen jag i nuläget inte riktigt kan se, men det är inte riktigt där jag befinner mig idag. Och jag tycker väl att det är idag och inte imorgon som får fälla ett avgörande.

Så...