Kanske är det i ljuset av Power Strike 2 som Power Strike framstår som mer avskalat än vad det egentligen är.
Samtidigt bör det väl sägas att Power Strike 2 är en fristående uppföljare till Power Strike, mer så än ett regelrätt spel i Aleste-serien (som Power Strike är, även om namnet vittnar om annat här i väst).
Det är väl inte så att jag har något emot avskalade upplevelser så länge som de levererar något som känns både unikt och underhållande att spela, och det gör väl... egentligen... Power Strike.
Om det inte vore för alla de Compile-skjutarna som känns ungefär likadana i själ och hjärta. Till och med shmup-sekvenserna i Guardian Legend känns som sprungna ur exakt samma mall, och det är väl både bra och dåligt.
I fallet Power Strike är det dåligt eftersom att spelet står och faller med dess utmaning som på ett rätt så obalanserat vis är fördelad över de sex nivåer som finns tillgängliga. Det känns inte speciellt varierat, och flertalet av de åtta tillgängliga specialvapnen man kan få fatt på och nyttja levererar inte riktigt så som man skulle kunna önska... även om de flesta har sina för- respektive nackdelar.
Det är svårt att jaga specialvapen, mycket för att de när de lossnar från de fiender och behållare de huserar i flyger rakt upp och ut från skärmen. Några är begränsade och kan endast användas under viss tid eller visst många gånger. Så att Power Strike när man är relativt uppgraderad går från snudd på ohanterbart till en rätt soft resa mot målet spelar inte så stor roll när man en kort stund senare kan se sig stå där helt utan uppgraderingar... igen.
Ett vacklande infinner sig, när de stundtals för långa och intetsägande nivåerna känns menlösa att fortsätta ta sig an när man dör... samtidigt som det känns så jävla, jävla jobbigt att börja om från början på nivån igen, eftersom de första trettio sekunderna i mångt och mycket avgör utfallet. Det är inte så att svårighetsgraden i sig är ett problem, det är snarare hur den existerar i kombination med spelets upplägg i övrigt.
Och det faktum att bossarna inte riktigt levererar så mycket som man skulle kunna önska i sina rätt så statiska tappningar, även om den intensitet de uppvisar är beundransvärd.
Det är väldigt lätt att bli trött på att spela Power Strike.
Det är väldigt lätt att uppfatta det som på tok för svårt och enformigt.
Samtidigt är det så att det, när det går bra, känns som att man, typ, äger världen. Och på en teknisk nivå, sett till all den action som levereras på skärmen, så kör det det väl över mer eller mindre allt i shmup-väg man någonsin spelat till NES med vad som känns som en ångvält.
Sedan kan man nog, om man vill, argumentera för att Power Strike har ett bättre soundtrack än dess uppföljare. Det låter liksom mer... Compile.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar