Leger vs. Chameleon Twist 2 (N64)

När någon nämner Sunsoft är det Batman, Gremlins och några av de där senare snordyra spelen till NES som jag kommer att tänka på.

Ufouria.

Mr. Gimmick.

Sunsoft hörde till den där skaran av utvecklare som gjorde saker med NES-hårdvaran som jag aldrig riktigt kunde förstå. Batman: Return of the Joker, exempelvis, känns än idag som ett tidigt 16-bitarsspel mer så än något som de åtta bitar NES hade att jobba med kunde klämma ur sig.

Och så hade de koll på det där med snygga mellansekvenser.

Väldigt snygga mellansekvenser.



Chameleon Twist 2 känns inte speciellt Sunsoft i dessa avseenden.

Det känns rätt så billigt, produktionsmässigt, och svaret till varför det är så har troligen att göra med att Sunsoft själva inte utvecklat spelet så mycket som gett ut det.

Exakt vilka Japan System Supply, som står som utvecklare är, har jag dock inte en aning om.



Det betyder dock inte att Chameleon Twist 2 är ett dåligt spel.

Inte alls.

Det är ett oerhört mysigt litet banalt plattformsspel som format av ett barns färgglada och lekfulla sinne. Som något som därefter lagts i händerna på sadistiska vuxna spelutvecklare som tvistat till det hela till något klart mindre mjukt och fluffigt, likväl som sett till att den kvinnliga spelbara karaktären dryper i rosa och har en gigantisk rosett placerad mitt på sitt huvud.



Från gräsinklädda och luftburna öar sammanlänkande med regnbågar tas man med på en resa genom diverse givna miljöer, dock alltid kryddade med oväntade inslag som när man, exempelvis, hamnar mitt i en bordshockeymatch från helvetet.

Och så rusar man över nedfallande korthus högt uppe i himlen, för att i nästa stund kastas ned i en sådan där pengaslukande maskin där man jagar vinster med hjälp av en gripklo vars gripförmåga är under all kritik.



För att förflytta sig från en punkt till en annan kan man antingen förflytta sig på klassiskt plattformande vis, genom att springa och hoppa dit man vill, eller dra nytta av sin kontrollerbara tunga vilken man kan kladda fast på väggar och runt stolpar och stänger som sedan kan nyttjas som punkter för rotation.

Fiender kan slukas i mängder, och sedan spottas ut i form av olika starka projektiler som kan nyttjas till diverse.



Chameleon Twist 2 är ett av de där spelen som på ytan ser ut att vara ett barnspel, men som egentligen är rätt så jävla svårt; Det tar en stund att komma tillfreds med kontrollen, åtminstone om man kallar sig för Legerdemain och skriver på Loading.

Men väl i kontroll över kontrollen är det rätt så mycket akrobatik man har att göra med. Ofta ser en situation klart svårare ut än vad den egentligen är när man lyckas sluta tänka i termer av klassiskt plattformande och istället nyttja de fördelar man i princip aldrig haft i ett liknande sammanhang.



Man häver sig upp i luften med hjälp av sin tunga, skjuter iväg den en bra bit bort mot något som kan nyttjas till att rotera runt och avslutar sedan det hela med att klibba sig fast i en vägg, dra sig tätt intill densamma, och sedan hoppa upp på den där ståbara plattformen ovanför.



Super Mario 64 och Rayman 2: The Great Escape var båda spel som tog plattformande i tre dimensioner in i någonting nytt, på ett vis man inte riktigt hade skådat innan.



Chameleon Twist, däremot, tar det snarare flera steg bakåt till sådant man såg i ett relativt skede på Playstation.

Kameran är inte speciellt mobil, annat än att man kan svepa den lite lätt i sidled för bättre översikt, då den jobbar med låsta perspektiv och nivåerna är sånär som på små sidospår linjära i dess natur.



Nivåerna är dessutom rätt så stora, och endast sex till antalet, men fyllda med små hinder som vid en första anblick kan verka rätt så jävliga att ta sig an; I vissa fall är de rätt så jävliga att ta sig an.

Spelet jobbar dock inte med liv i klassisk bemärkelse, utan med hälsa som är väldigt omfattande.

När hälsan tar slut får man Game Over, men får fortsätta vid senaste checkpoint om man väljer att fortsätta, och även om det reducerar spelets livlängd känns det ganska så tacksamt med tanke på hur fippliga vissa sekvenser trots allt känns; Det är väl främst i det avseendet som Chameleon Twist 2 upplevs som hyfsat modern, i dess mest handhållande avseende.



De bossar man stöter på är finurliga i varierande grad, men överlag väldigt underhållande. Likt i Ys-spelens senare delar har de en tendens till att gå allt mer hysteriska desto mer skada man tilldelat dem, och under de sista skälvande sekunderna flyger det projektiler och springer runt fiender lite här och var på skärmen på ett ypperligt kaotiskt och adrenalintriggande vis.

Höjdpunkter får sägas vara den gigantiska bombspottande roboten som befinner sig i mitten av en cirkulär plattform samt den rätt så heta slutstriden.



Det var länge sedan jag såg en Game Over-skärm så frekvent.

Samtidigt tror jag att jag skulle rusa igenom spelet utan några större problem nu när jag väl klarat det en gång.

Då skulle omspelningsvärdet primärt ligga i att låsa upp de kostymer som 20 funna mynt utspridda på varje nivå har att erbjuda, samt tanken på att inte få Game Over överhuvudtaget innan eftertexterna börjat rulla.



Chameleon Twist 2 lever på dess charm och dess ständiga driv framåt i nivådesignen, där något nytt väntar runt varje hörn, och jag kan tänka mig att det har en mer självklar plats i samlingen i dagsläget när det får vara vad det är snarare än att kritiseras för att det inte tar genren framåt på ett vis likt andra samtida plattformsspel gör.



En bagatell, absolut, och föga representativt för Sunsofts storhetstid. Men en fruktansvärt kul och välljudande bagatell, likväl.