Det slutade aldrig där det började, med supersimplistiskt utforskande stöpt i något av ett surrealistiskt nazi-tyskland infekterat av Pac Man-spöken.
Där handlade det aldrig om annat än action, action samt action i allt annat än ett linjärt sammanhang.
Må så vara att väggslickandet i kombination med knapphamrandet inte var den absolut största tjusningen, men direktheten var så het att den fick tangentbord att smälta av friktionen från tangenterna.
Det enda Doom gjorde, egentligen, var att fläska ut niåverna och skapa en aningen större dynamik i nivådesignen. Och stegen därefter, via Duke Nukem 3D vars främsta gimmick var extremsexistisk douche likväl som Quake, som plötsligt var tredimensionellt på riktigt, var egentligen rätt så små.
Ändå kom det någonstans att bli så att detta med utforskande blev sekundärt feta set pieces, ämnade att skapa en ypperligt filmisk känsla. Allt manifesterat i vad som skulle komma att kallas för korridorskjutare.
Det för den ensamme spelaren.
Alternativet?
Onlinebaserade krig i diverse olika former, för flera spelare.
Jag saknar verkligen det simpla, där utforskande och banalt pussellösande samsas med skyhögt tempo och drömmen om speedruns så initialt orimliga att man känner sig som en gud när man fått lite ordning på en nivå... nästan sådär att vad som vid ett första försök tog 30 minuter vid ett tionde försök inte behöver ta mer än någon enstaka minut.
Där finns väl någon form av akilleshäl, med ett evigt rännande fram och tillbaka i jakten på nästa knapp att trycka på för att låsa upp vägen vidare till den gula nyckeln som tillgängliggör ännu en knapp.
Samtidigt är det svårt att förneka att detta eviga rännande fram och tillbaka är vad som får mig att lära mig berörd nivå utan och innan.
Doom 64 är inte Doom.
Det är något klart mer exklusivt än så.
Det är Doom på steroider, med nya nivåer, klart fetare visualer samt en ljudbild det, åtminstone i mitt inte nödvändigtvis verklighetsförankrade minne, klart äldre originalet endast kunde drömma om.
Det är även det första, och än så länge enda, fps till Nintendo 64 jag spelat där kontrollen träffar precis så rätt som behövs för att det skall kännas som att man är i full kontroll över vad man sysslar med så till den grad att det är allt annat än orimligt att tackla det extremhöga tempo spelet bjuder upp till för de som suktar efter sådant.
Kanske säger det inte så mycket, då det endast är Turok 2 jag har färskt i minnet.
Axelknapparna för att strafea, A och B för att växla vapen. Den vänstra gula knappen trycks ned för att springa och den högra för att öppna dörrar och interagera med sådant som går att interagera med.
Att använda sig av styrkorset fungerar ypperligt, då spelet ej är i behov av någon analog kontroll. Z trycker man ned för att avfyra det vapen man för tillfället håller i sina händer.
Jag hade väl en bild i mitt huvud att det inte var tekniskt möjligt att erbjuda något som kändes såhär naturligt med en handkontroll till Nintendo 64, i fps-sammahanhang, men jag hade tydligen fel.
Men det betyder inte att jag inte är öppen för att se exempelvis tidigare påtalade Turok 2 eller Golden Eye 007 eller Quake 2, eller något annat fps jag vänder mig till, visa mig att där finns fler fps till konsolen som kontrolleras lika tight som detta.
Doom 64 är snorsvårt.
På den vanliga svårighetsgraden börjar det redan på nivå åtta bli riktigt jäkla svårt att ta sig fram, och det krävs inte sällan mängder med omspelningar av en nivå för att hitta en strategi som faktiskt fungerar. Dessutom skadar det inte att man lär sig nivåerna och vilka fiender som är att vänta var; Det är inte tal om någon form av quicksave-funktionalitet här, utan endast mellan nivåer får man kod samt ges möjlighet att spara sin progression till ett minneskort.
Inte sällan blir jag fullständigt skogstokig på svårighetsgrader likt den Doom 64 visar upp, men det finns någonting här som gör den så sanslöst tillfredsställande att utamana svårighetsgraden och vinna över den. Varje avklarad nivå känns som en mindre seger, och den känslan räcker mer än väl för att känna ett sug efter att ta sig an nästa nivå och lära sig den utan och innan och göra den till sin egen lilla harmlösa lekplats.
Till min stora förvåning flyter Doom 64 snudd på perfekt med dess 30 bilder i sekunden.
Några suddiga texturer ser man inte skymten av någonstans och även om det inte har ett utseende som vinner över mången grafikteknikhetsande avantgardister, speciellt inte med hänsyn till att samtliga fiender är tvådimensionella och allt annat än ingående animerade, har jag svårt att inte låta mig imponeras bortom alla rimliga gränser.
Det vilar någon sorts metaretro över Doom 64 som får det att trots dess naiva framtoning att kännas mycket fräschare, och mer tidlöst än vad spel till Nintendo 64 normalt sett brukar göra.
Vill tro att det överlag är så att dess simpla upplägg är dess främsta styrka, idag, när det inte behöver bråka med de framåtsträvande samtida upplevelserna.
Där rå action och jakten efter att ta sig till nästa outforskade del av kartan är prioriterat allt vad historieberättande heter. Där hälsa fylls på med hjälp av ett begränsat antal hälsopack utspridda lite här och var på nivåerna och där ammunition utan problem kan ta slut om man inte ransorerar med vad man har tillgängligt.
Lite sådär bakåtsträvande som det visserligen kartlösa och konsolspelsdoftande Gloom till Amiga, som var en Wolfenstein 3D-klon mer så än den Doom-klon som Amiga-ägare suktade efter.
I dagsläget är det dock så mycket lättare att se Gloom som den hysteriska pixelfest det är, med gigantiska fyrkanter av alla världens färger exploderandes över skärmen till tonerna av något av den fetaste action Amigan någonsin haft att erbjuda.
Ja.
Lite så känns det, konceptuellt, även med Doom 64.
Doom 64 kvalar rätt så omgående in på min lista över de bästa spelen jag tagit mig an till Nintendo 64.
Fan.
Det kvalar till och med in på min lista över de genom tiderna roligaste fps av den äldre skolan jag någonsin spelat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar