Hudson All-Japan Caravan Festival är, förutom en sådan där sak jag blivit varse om först i vuxen ålder, något jag troligen endast kommer få drömma om att ha varit en del av.
De som grävde ned sig i Star Soldier R till Wii fick visserligen en chans att pröva på själva konceptet i onlineformat, men i form av en återkommande festival där man tävlade mot andra spelare i något av Hudsons shmup blir det nog aldrig tal om annat än de numera klassiska Caravan-spellägena om 2 och 5 minuter som samtida spegling att finna i en rad spelupplevelser från förr.
På sätt och vis är det rätt så sorgligt, att minnet av Hudson nu ligger i händerna på ett Konami som inte tycks ha något större intresse i att fortsätta agera husgudar på den konsolmarknad som de var med och formade under 80- och 90-talet.
Inte nog med att Hudson var en drivande kraft bakom den smått fantastiska hybriden av 8- och 16-bitarsgenerationen, konsolen PC-Engine, men de har även levererat en rad klassiska varumärken där Star Soldier står som det som shmup-veteraner troligen kommit i kontakt med i en eller annan form.
Vi som växte upp med NES kan tänkas främst låta tankarna vandra till gamla Star Force, som står där som en spirituell föregångare till Star Soldier, men där finns säkerligen en skara som introducerades till serien på allvar först i och med den drös spel som släpptes via Nintendos retrotjänst Virtual Console, där PC-Engine äntligen fick återupprättelse i form av en kommersiell tillgänglighet på bred front för, fram till dags dato, över 100 miljoner spelare.
Super Star Soldier ligger där i toppen av de svåraste shmup jag någonsin spelat.
Soldier Blade står där som något av seriens absoluta höjdpunkt.
Och så CD-baserade Star Parodier som var Hudsons försök att apa efter Konamis Parodius-serie.
Att gå Wii eller Wii U är ett rätt så smidigt sätt att få tillgång till i princip hela serien sånär som på just Vanishing Earth och några senare remakes av seriens första del.
Det är inte endast detta med Konamis uppköp av Hudson som är en rätt så sorglig historia, dock, då även Vanishing Earth, i form av seriens sista "ordinarie" del, kan ses på som detsamma.
Men inte för att Vanishing Earth skulle vara ett dåligt spel.
Nej, tänk inte ens tanken.
Det är bara det att det är en rätt så identitetslös och oinspirerad historia som för all del är rätt kul att spela men som liksom inte fyller någon direkt funktion annat än att vara i princip det enda spelet av sitt slag till shmup-törstande Nintendo 64.
Allt från nivådesign till design av fiender skriker generiskhet, där liksom ingenting överhuvudtaget tycks smälta samman till något som känns som en tydlig vision av sådant som får vemhelst att lyfta på ett ögonbryn i positiv bemärkelse.
Inte för att serien överhuvudtaget varit en tacksam ledstjärna på den estetiska fronten, men här i ett tvådimensionellt sammanhang presenterat i tre dimensioner, blir det än mer påtagligt när inte ens den där pixelcharmen längre närvarar.
Dessutom, kastar man blickarna mot, exempelvis, Ray Storm / Layer Section 2, blir det uppenbart hur outnyttjade möjligheterna faktiskt är.
Inte ens det elektroniska soundtrack, som är framme och nuddar vid technotiska och transanta attityder, som tonsätter resan genom den actionfyllda rymden är något som läggs på minnet, och detta i ett sammanhang där tongångarna annars brukar vara något av seriens främsta signum.
Något Vanishing Earth inte saknar, däremot, är intensitet och redan på svårighetsgraden Normal börjar helvetet braka loss.
Väl framme vid högsta svårighetsgraden är det obligatoriska suicide bullets som väntar, ivägslungade mot det skepp av tre tillgängliga man valt, när fiender sprängs åt fanders och projektilsalvor som absolut kan få shmup-dedikerade spelare att svettas.
Poängkombos blir aldrig mer avancerade än att de upprätthålls så länge skott landar på fiender utan ett rätt så kort uppehåll, men det är ändå häri en sådan sak som skapar nerv går att finna; Poängen skenar iväg rätt så sanslöst när man spelar bra och att se alla ens bedrifter sammanställas efter varje avklarad nivå är en ren fröjd, speciellt när extraliven börjar välla in.
Även bossarna kan vara rätt så häftiga, omän inte en endaste hör till kategorin minnesvärdheter då det känns som att man redan sett dem i en eller annan form i andra sammanhang.
Skjuta som fan, kan de dock
En tillfällig sköld kan aktiveras, för att undvika att träffas av projektiler och dessutom se dem studsa tillbaka och kunna ställa till oreda bland de fiender som huserar på skärmen.
Vidare finns där två olika specialattacker, två unika för respektive skepp, att nyttja i kniviga situationer.
Självklart belönas man för att nyttja dem så lite som möjligt.
Och räcker inte detta går det även att jaga efter hemliga rutter på spelets sex huvudsakliga nivåer, som väl funna leder en in till tre annars otillgängliga nivåer, eller ta sig an seriens klassiska Caravan-lägen där man under loppet av två eller fem minuter jagar poäng.
Så grunden finns ju liksom där, det gör den.
Vanishing Earth är ett bra shmup, det är det.
Bra och kul.
Men att jämföra det med seriens tidigare Super Star Soldier eller Soldier Blade, för att inte tala om genrenödvändigheter likt sanslöst grymma Galatic Attack (även känt som Layer Section, Gunlock och Ray Force), bullet hell-initieraren Batsugun, utmaningshelvetiska Battle Garegga, konsolupplevelseanpassade Radiant Silvergun, estetiskt briljerande Ikaruga eller audiovisuellt unika och nybörjarvänliga Shikigami no Shiro 2, för att inte tala om än äldre milstolpar som R-Type eller Gradius, det funkar liksom inte.
Då försvinner poängen med Vanishing Earth snudd på fullständigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar