Leger vs. Lego City Undercover (Wii U)

Det finns en viss typ av recensioner som stör mig rätt mycket. Oftast handlar det om större produktioner vars betyg redan på förhand känns givna. Jag tänker mig spel som GTA och...

...nej.

GTA känns som det perfekta exemplet.

Behöver inget ytterligare, således.

Det som stör mig handlar oftast om att brister i drivor rabblas upp under recensionens gång. Haltande bilduppdatering. En noterbar skara tråkiga uppdrag. Skev kvinnosyn. Bristfällig fysik i samband med bilkörning.

”Meeen, det spelar ingen roll.”

”10/10”.

Lego City Undercover påminner rätt mycket om GTA.

Bilduppdateringen är noterbart haltande. Det är svårt att hävda att samtliga uppdrag är roliga. Kvinnosynen... tja, det är väl inte så att de två damer som får något utrymme att tala om är handlingsförlamade eller så. De kan sin skit, men de är båda väldigt mycket av kärleksobjekt för dels huvudpersonen och dels huvudpersonens sidekick. Och fysiken i samband med bilkörningen, den är...

...som den är.

Men det är inte de enda saker som Lego City Undercover gör lite sådär lagomt tveksamt.

Exmpelvis så kan man dö, men det fyller liksom ingen vettig funktion att dö. Man bara dör, sedan fortsätter man att spela som att ingenting har hänt. I de flesta fall. Varför överhuvudtaget kunna dö, om det inte är av påtaglig betydelse att göra det?

Man kan även växla mellan en rad olika utstyrslar, samtliga med unika egenskaper. Men det är inte så att det är några pussel att tala om som driver fram dessa utstyrselbyten. Spelet är extremt tydligt med att påpeka exakt vad man behöver ikläda sig för roll för att göra sak x vid punkt y.

”Här måste du bli tjuv för att kunna öppna detta kassaskåp.”

”Här måste du bli gruvarbetare för att slå sönder dessa stenar.”

Till en början stör det inte så värst, då känns det rentav kul, men det beror nog primärt på att man inte hunnit inse vad för haveri till speldesignmässigt upplägg som väntar. Dessutom har man då få utstyrslar att växla mellan.

Men en bit in i spelet, när man kan ikläda sig alla möjliga olika roller, så blir även uppdragen extremt spretiga innehållsmässigt. För att ta sig från punkt a till punkt e via punkt b, c samt d så kan man behöva växla mellan 15 olika utstyrslar under loppet av inte mer än några få minuter.

Och det blir bara värre.

Och värre.

Och värre.

För varje nytt uppdrag man tar sig an.

En klart mer givande väg att gå hade varit att man fick se spelet automatiskt välja utstyrsel baserat på sammanhang. Typ, tryck A för att interagera med detta objekt på rätt sätt.

Om så hade varit fallet hade det kanske inte känts så tradigt att truga sig genom spelets handling, för det vill man göra. Innan man klarat spelet saknar man nämligen en del saker som krävs för att man skall kunna göra ”allt” i spelet.

”Allt” som i att ta sig an de typ 80% av innehållet som ligger utanför den huvudsakliga handlingen.

I ett tidigt skede handlar uppdragen väldigt mycket om att konfronteras med mängder och åter mängder av saker man inte kan ta sig an för att man saknar någon viss egenskap som kommer med någon viss utstyrsel. Då känns det, åtminstone för mig, klart mer intressant att ta sig vidare så snabbt man kan för att i ett senare skede återvända och börja tömma uppdragen och staden i stort på innehåll.

Det är väl primärt dessa saker som känns värda att nämna som problem, för mig. Andra kanske inte alls stör sig på allt det som jag rabblar upp som brister. Och visst finns det mycket fler saker än dessa som jag skulle göra allt annat än tala mig varm om, men någonstans måste jag dra en gräns.

Med det sagt.

Lego City Undercover är fantastiskt.

Det lockar fram sidor hos mig som jag med åren i allt högre utsträckning blivit varse om att de finns hos mig. Och att de är rätt så starka drivkrafter sett till hur jag spelar de spel jag tar mig an.

Brukar lyfta fram Call of Duty som ett exempel.

Spelat större delen av serien på mitt Wii, och tyckt att det sånär som på bedrövligt portade tredje delen samt det oinspirerade World at War varit klart givande upplevelser.

Främst för att jag vandrat runt och insupit miljöerna mer än jag rusat fram och lekt krig. Studerat varenda liten detalj, känns det som att jag har gjort.

Fascinerats över hur otroligt mycket tid och energi som tycks ha lagts på nivådesign. På att skapa trovärdiga och engagerande miljöer. Miljöer som de flesta rusar igenom då själva skjutandet och smygandet ses på som det primära.

Men inte för mig.

För mig är utforskandet det primära, så även i Lego City Undercover.

Det må så vara att det rör sig om allt annat än ett grafiktekniskt imponerande spel, men staden och dess kringliggande mijöer känns som ett hantverk av rang sett till den kontext spelet rör sig inom. Vi snackar absolut inte GTA-klass på det hela, men klass nog för att få mig att vilja springa runt i timmar och bara lära mig orientera mig i omgivningarna. Har en känsla av att Lego City Undercover kommer bli ett av de spel jag i trakterna av samtiden spenderat mest tid på.

Visst finns det mycket annat som underhåller, också.

Humorn, exempelvis. Den är rätt så billig, på ett väldigt 80-talsdoftande vis. Delvis tidigt 90-tal. Polisskolan. Nakna pistolen. Hot Shots.

Och titt som tätt plockar spelet fram sådant som det inspirerats av. Referenserna känns som att de haglar i en sådan omfattning att jag inte förmår notera hälften av dem. För att jag inte är så underhållningskulturellt bevandrad.

Dessutom finns det en oväntat homoerotisk underton i mycket som händer och sker. Självklart på en harmlös nivå, men att den överhuvudtaget finns där var något jag inte riktigt var beredd på.

Sedan måste jag fråga mig själv ifall jag någonsin tagit mig an en upplevelse som visat upp en vilja att få spelaren att gå in i en samlarmentalitet i samma utsträckning som denna. Känns som att man inte kan ta ett steg i en riktning utan att samtidigt kunna ta ett steg i en annan riktning och plocka på sig någonting där. Saker är gömda precis överallt och börjar man rota runt i spelets menyer och titta på vad som bör finnas gömt lite här och var i spelvärlden så känns det nästan övermäktigt.

Och det här med att man kan slå sönder typ, allt. Nästan. Åtminstone nästan allt som består av Lego. Herregud. Så mycket man slår sönder, utan att tröttna på att göra det. Det är helt sjukt. Jag känner mig helt sjuk. Men det är väl lite det som varit grejen med Lego-spel väldigt länge nu. Jag vet inte riktigt. Aldrig spelat något lika intensivt som jag spelat detta.

Är strax färdig med den huvudsakliga handlingen efter rätt många timmars spelande, men har inte mer än i trakten av 15% på min sparfil.

Det gör mig glad.

För det betyder att jag har alla anledningar i världen att fortsätta strosa runt och lära mig orientera mig i staden och dess kringliggande miljöer. Utforska varenda litet hörn. Det som är det som jag finner mest underhållande av allt.

Och något som verkligen bör understrykas.

Lego City Undercover ger verkligen intryck av att vara utvecklat från grunden och upp med Wii U och dess möjligheter i åtanke. Saker man gör med skärmen på handkontrollen känns sällan forcerade på ett gimmick-artat vis. Kanske inte alltid nödvändiga, men mer eller mindre alltid som sådant som lyfter spelupplevelsen ett par snäpp mer än sådant som sänker den.

Fantastiskt, var det jag sade.

Ja.

Nu tycker jag visserligen inte att Lego City Undercover förtjänar 10/10 trots dess brister. Det var inte riktigt det som var poängen med min GTA-liknelse här ovan. Men någonstans vill jag påtala att jag ändå kan förstå detta med att ha överseende med mängder av brister när upplevelsen trots dessa har så jäkla mycket ren och skär spelglädje att erbjuda.

Lego City Undercover är ren och skär spelglädje, för mig.

Och, faktiskt, en av dess släppårs största överraskningar.

I den positivaste av positiva bemärkelser.