Jag har inte kvar det där långa pappersarket där jag block för block hade ritat av de fem första nivåerna av Super Mario Bros.
Det stör mig en aning, för i största allmänhet är jag en sådan person som sparar typ allt, till dess att jag aktivt väljer att slänga det.
Anledningen till att jag tyckte avritningsprojektet var en god idé, där någon gång när jag kanske var en sisådär sju eller åtta år, det vet jag inte riktigt.
Men Super Mario Bros betydde rätt mycket för mig.
Kanske räcker det så.
Super Mario Bros 2 betydde också mycket för mig.
Inte för att jag så klart och tydligt minns att det var det jag möttes av när jag tittade ned i klasskamratens mors barnvagn.
(Antar hon ville överraska min klasskamrat en aning, och det lyckades hon väl med.)
Snarare för att det var ett rätt eget spel, med många inslag som klistrade sig fast i sinnet.
Som den där Birdon man inte skall döda, utan vars utspottade ägg man skall nyttja för att ta sig över ett annars oöverkomligt vattendrag på nivå 4-3.
Det där faktumet att värld sju bara har två nivåer, till skillnad från övriga sex världars två.
Varför är det så, egentligen?
Någonstans i trakterna av Super Mario Bros 2 upptäckte jag även att det fanns ett annat Super Mario Bros 2. Något som kändes väldigt mycket mer som den riktiga uppföljaren, även om jag egentligen aldrig ifrågasatte varför det Super Mario Bros 2 vi fick skilde sig så mycket från dess föregångare.
På den här tiden tänkte jag inte i sådana banor.
Det är snarare på senare år, när folk kommit att förvänta sig, i än högre utsträckning än tidigare, exakt samma sak om och om och om igen.
Det var väl egentligen bara Capcom som verkligen stack ut från mängden med Mega Man-spelen.
De följde vår klart mer samtida trend med uppföljare.
Super Mario Bros 3 spelade jag långt innan en majoritet av det NES-spelande sverige spelade det.
En piratkassett med spelet hade letat sig in i mitt hem, kort efter att det släppts i Japan. Tänkte dock inte riktigt i termer av piratkassetter då. Hade lika gärna kunnat vara den Japanska versionen.
Vi kan låtsas att det var vad jag intalade mig.
Det var väl egentligen här grunden till moderna Mario lades.
Det som hände mellan Super Mario Bros 3 och Super Mario World var typ en sammanhängande karta, Yoshi, alternativa utgångar och behovet av att ha med sig någon viss uppgradering för att komma åt allt på vissa nivåer.
Och de där jävla spökhusen.
Jag älskade verkligen Super Mario World av hela mitt hjärta.
Det gjorde jag.
Men jag spelade nog sönder det, en aning, för i dagsläget tycker jag inte riktigt det lever upp till dess rykte.
Att New Super Mario Bros till DS var det första Mario-spelet av sitt slag på 16 år säger kanske en del.
Att det under de sex åren efter New Super Mario Bros släpptes ytterligare tre spel i New-serien säger kanske en hel del annat.
New Super Mario Bros Wii har inte haft en chans att lämna samma typ av avtryck som de tidigare Mario-spelen gjorde.
Även om det i mångt och mycket introducerar en hel del nyheter så är det i grund och botten samma spel som Super Mario Bros 3 en gång i tiden var.
Fast med möjligheten att spela det tillsammans med tre vänner, på en och samma gång.
Möjligen att det är därför som jag haft så makalöst svårt att ta till mig New Super Mario Bros Wii, eftersom det varken tagit serien in i framtiden eller presenterat någonting som varit ens i närheten av att få mig lika engagerad som de fyra första spelen lyckades med.
Fodralet är rött.
Å ena sidan charmigt.
Å andra sidan störande då det bryter den iögonfallande vita enhetligheten i min Wii-hylla.
Framsidan är rörig.
Men det är rätt symptomatiskt för spelet i stort.
Precis som New-seriens asjobbiga BAH BAH-vurmande muzak, och ankorna och de övriga fienderna som stannar upp för att digga i takt.
Grönskande områden, torra och blåsiga ökenlandskap, snötäckta vidder, blöta gropar och brinnande infernorn.
Originaleten vad gäller miljöerna är verkligen...
...slående.
Men det där men.
Som säger att det ändå är så att det bakom allt det där som jag skulle kunna känna mig så besviken på, går att finna ett alldeles ypperligt litet plattformsäventyr.
Det kan jag i vanlig ordning inte bortse från.
New Super Mario Bros Wii växer som upplevelse när man låter det stå på sina egna två ben. När man börjar utforska det lite mer ingående än att bara rusa rakt genom nivå efter nivå efter nivå.
Aldrig så att det når upp till det orimligt inspirerade New Super Mario Bros U (det borde inte vara möjligt med tanke på att det är det fjärde spelet i New-serien), men väl upp till den rätt viktiga nivån av essentiella plattformsupplevelser.
Jag har aldrig riktigt njutit av att spela det här på fyra.
Tycker det förtar mycket av poängen med snillrikt designade plattformsnivåer.
Känslan av kaos är inte riktigt min melodi, och så blir det alltid ett glapp mellan de som verkligen kan spela liknande spel och de som inte alls är speciellt flinka i sina plattformande fingrar.
Men det är ingen som tvingar mig att spela så.
Glad att de som önskar göra så har möjlighet att göra så.
New Super Mario Bros Wii har sålts i över 30 miljoner exemplar, världen över. Det är en rätt löjlig mängd.
Kan inte riktigt påstå att jag tycker att spelet förtjänar det, med hänsyn till andra lyckade spel Nintendo kläckt ur sig.
Fast egentigen handlar det väl inte om att New Super Mario Bros Wii skulle ha sålt för mycket utan att vissa andra, aningen bättre spel, sålt för lite.
New Super Mario Bros Wii är ett riktigt bra spel, även om det kanske inte är Nintendos mest inspirerade stund.
Det kvittar, dock.
Då det här vittnar om att den grund som lades med Super Mario Bros 3 har stått emot tidens tand mer än väl. Och att marknaden verkligen varit villiga att ta emot det här konceptet ännu en gång med vidöppna armar.
Rätt imponerande, onekligen.
Undrar om det är någon unge av idag som ritat av de fem första nivåerna av detta spel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar