Leger vs. Ys: The Vanished Omens (SMS)

...det är väl därför jag ständigt återkommer till denna upplevelse.

I slutet av 90-talet var vi i Skandinavien rätt svältfödda på rollspel till konsol. Med rollspel menar jag spel där huvudkaraktären får erfarenhetspoäng. Lite så var det väl många kom att se på saken.

Nog för att Nintendo Magasinet pratade om Shadowgate som ett rollspel, men det var ett äventyrsspel. Av peka och klicka-snitt.

Och visst kan man argumentera för att Zelda 2: The Adventure of Link är lite av ett rollspel, kanske mest så av samtliga spel i serien, men utöver erfarenhetspoängsinslaget var det primärt ett actionsäventyr.



Ys: The Vanished Omens (felstavat som Y's på boxen... något som lever kvar i nostalgiskers medvetanden än idag utan vetskapen om att det är en miss från Segas sida) landar likt Zelda 2: The Aventure of Link i actionäventyrskategorin. Mer likt The Legend of Zelda, med ett fågelperspektiv, men mer dess uppföljare vad gäller erfarenhetspoängen.

Mycket mer än så kunde vi inte begära vid denna tidpunkt vad gäller rollspelande till konsol.

Phantasy Star och Miracle Warriors: Seal of the Dark Lord var väl nästan de enda regelrätta Japanska rollspelen vi fick ta del av. Och visst var Sega unika på så vis, att de vågade släppa liknande spel här. Vad gäller Nintendo och Bergsala tycktes det oftast heta att spelen var för texttunga och att publiken var för ung.

Låt mig berätta något för er.

Ys, Phantasy Star och Miracle Warriors är tre produkter som rätt mycket på egen hand lyckades driva mitt intresse i engelska så långt att min lärarinna, när vi väl började läsa språket i skolan, noterade att min kunskap låg långt över snittet i klassen.

Det jag inte förstod, det ville jag lära mig förstå.

Något som möjligen kan tänkas helt otänkbart för dagens generation barn som gärna hålls i handen hela vägen från början till slut.

Att misslyckas, lära om och lära rätt, och först därefter ges möjlighet att ta sig vidare är ett koncept som inte alls ses på med lika blida ögon nu i dagarna.

Men det var bara en av alla de saker Ys till Master System kommit att symbolisera för mig över åren – viljan att förstå ett språk.

Fortsätter vi på samma tema finner vi en hel del annat värt att nämna.



Fascinationen i ett stridssystem som inte liknar mycket annat, exempelvis. Där vi snabbt kommer till insikt att vår protagonist Adol jämnar sina fiender med marken genom att springa in i dem. Inte rakt på, framifrån, för det slutar sällan speciellt lyckat. Desto bättre går det om man springer in i dem från sidan, snett framifrån eller rentav bakifrån.

Erfarenhetspoäng i bestämda mängder lyfter erfarenhetsnivån ett snäpp, och rustningar, sköldar och vapen underlättar allsköns stridande. Men ungefär två tredjedelar in i spelet så når man ett tak vad gäller erfarenhetsnivån. Därefter är det endast bättre utrustning som kan underlätta ytterligare.

Det är ytterligare en sak som fascinerar.

Hur spelet vågar fokusera sig på några få platser, och inte alls räds för att låta nåra av dem ta oerhört mycket utrymme i anspråk.

Vi har en liten by, en än mindre by, ett stort fält, ett berg, ett palats och en grotta. Samt det där stora tornet med över 25 våningar som utgör en tredjedel av spelet.

Sättet miljöerna presenteras på skapar snabbt en väldigt stark känsla av att bli ett med miljöerna. Vare sig det handlar om att rent faktiskt utforska dem eller ta del av de få ord som sägs av dem av de diverse karaktärerna man kan tala med.

Det är på något vis så, att den lilla skala spelet presenteras i lyckas göra varenda individ och plats, hur obetydliga de än är satta i ett större perspektiv, till sådant som kan placeras in i kategorin "relevant".



Sedan går det inte att nämna Ys, för mig som insatt i serien, utan att nämna dess musik.

Onekligen lockar det att endast nämna Yuzo Koshiro i sammanhanget, få det att framstå som att det är hans verk enbart, men sanningen är den att det här är musik som skapats tillsammans med Mieko Ishikawa. En dam vars namn man extremt sällan hör nämnas, trots att hon var med och grundade Falcom Sound Team J.D.K. (som snickrat ihop några av spelvärldens bästa soundtracks, enligt mina och en inte obetydlig mängd andras öron).

Allt från den tonsvajande titellåten Feena till ösiga Palace of Destruction. Vidare via peppande Tower of the Shadow of Death som smälter samman med The Last Moment of the Dark (här i studiotappning).

När Ys spelades under sent 80-tal var det för mig ett isolerat spel i ett isolerat sammanhang.

Väl ute på internet från och med mitten av 90-talet började jag dock sakta men säkert upptäcka att det fanns en hel värld av saker att uppäcka kring Ys. Att Ys rörde sig om ett väl etablerat varumärke i hemlandet Japan.

Inte nog med dessa oändliga mängder soundtracks (måste vara närmare hundratalet i dagsläget), men så även uppföljare och versioner i mängder.

Hur många format har första delen av Ys släppts till?

Tja.

Låt oss titta närmare på det:

NEC PC-8801
NEC PC-9801
X1
FM-7/77
FM-77AV
MSX2
Sharp X68000
Master System
NES
TurboGrafx-16
MS-DOS
Apple IIGS
Windows (gånger två)
Sega Saturn
Playstation 2
Playstation Portable
Nintendo DS

Har säkert missat några versioner.



Med denna nya vetskap, och en period av extremt nedgrottande i serien både som spelare och informationsinsamlare, ställde sig naturligtvis Ys till Master System i skenet av ett nytt ljus.

Kanske är det den långsammaste versionen av samtliga släppta. Både vad gäller faktiskt gameplay och det störande framskrivandet av textrutor som inte går att trycka bort före de är färdigskrivna.

Speciellt vackert är det inte, inte ens med Master System-mått mätta. Men lyckligtvis är grafiken och estetiken egen nog för att hindra det från att bli jobbigt att titta på.

Översättningen är under all kritik, med gammelengelska ord som "whilst", "thou" (och så vidare) som samsas med rena textplaceringsfel där man vid ett tillfälle tvingas inse att valet Yes betyder No, och No till synes inte ens går att välja.

Och även om musiken, åtminstone för mig, känns oändligt klassisk, presenterad med de svajande Master System-tonerna, är det ändå svårt att hävda att den extremelektroniska originalmusiken eller någon av de senare versionerna inte skulle kunna kännas mer öronsmekande.



Ys: The Vanished Omens till Master System är idag för mig primärt ett guilty pleasure, då jag är av den bestämda åsikten att det är bättre i mitt huvud än vad det är en genuint bra version.

Det som sker på skärmen speglas inom mig av helt andra saker än vad någon som aldrig upplevt ett Ys-spel skulle uppleva.

Det evighetslånga springandet på utsidan av tornet, våning efter våning, här presenterat med skärm efter skärm efter skärm med exakt samma sak, presenteras på ett så oändligt mycket attraktivare vis i de senare versionerna av spelet... då man ser sig komma allt högre upp i förhållande till marken nedanför, och mörkret sakta men säkert lägga sig på himlen. Som för att ringa in exakt vad det är som väntar.

Och det är verkligen ingenstans underhållande att behöva springa in i typ 200 fiender för att stiga en level eller fixa pengar nog för att köpa ett svärd man behöver, även om det säkerligen är så att någon som irrar runt i jakt på vad att göra härnäst lider av det mindre än vad jag gör som kan spelet utan och innan.



Ys: The Vanished Omens till Master System är dock ett viktigt spel.

Men det är också ett barn av sin tid.

Och som spelhistorisk milstolpe är det Ys som fenomen, det första spelet oavsett version, som är relevant. Inte denna specifika version som Sega var modiga nog att ge oss.

Jag är dock glad att jag var med där och då, och över åren fått ta del av denna snudd på fantastiska resa genom vad som börjar kännas som en av de mest spelardefinierande upplevelserna i spelväg jag närmat mig.

Så det är det som denna nyliga stund med spelet får symbolisera. En återblick till den punkt där allt började.

För mig.

Och...