Spell Caster känns i flera avseenden väldigt mycket som Master System.
Exklusivt, udda och audiovisuellt lika japanskt som det inte känns NES.
Dejá Vú och Shadowgate i all ära; Spell Caster tar visserligen äventyrssektionerna på allvar men de känns alltid mer som interaktiva transsportsträckor för att föra handlingen framåt än de känns som genuint kluriga och smart designade utmaningar.
Och det var nog lite här som allt föll samman till en hög av inte så imponerande skit, vid ett eller annat tillfälle i mitt liv.
Förstår ärligt talat inte varför det blev så, längre.
Oavsett det rör sig om magier med underliga namn som skall användas vid rätt tillfälle för att uppnå någon form av positivt resultat, dialoger som skall föras eller föremål som skall användas med andra föremål för att få saker att hända är det först och främst ren och skär logik det handlar om. Att sitta och gissa sig fram till vad en viss magi fyller för funktion är poänglöst, när manualen i detalj berättar just det. Jag antar jag var slö, eller oförmögen att faktiskt förstå vad jag sysslade med alla de gånger jag körde fast mer eller mindre fullständigt.
Denna gång gick allt som på räls, och inte för att jag mindes exakt vad jag skulle göra i varje givet tillfälle.
Nej.
Det gick som på räls för att jag är en vuxen och tänkande individ som försöker förstå vad jag sysslar med och varför.
Rent faktiskt betyder det att jag läste manualen.
Tonen i Spell Caster sätts väldigt tidigt, och jag tänker sällan påstå att spelets geniala handling är det som driver mig till att nyfiket fortsätta för att få veta vad som väntar bakom nästa hörn; Handlingen är varken genial eller nämnvärt engagerande, snarare är den klart funktionell men charmigt banal tack vare dess naiva intriger och stundtals helt urluftenplockade vändningar.
Menyalternativsdrivna äventyrssekvenser byts snabbt ut mot relativt klassiskt actiondrivet plattformande som utspelar sig under vatten, uppe bland trädkronor och i högteknologiska underjordiska grottor. Och mellan de två ytterligheterna av gameplay hoppar spelet med jämna mellanrum hela vägen fram till dess avrundning där allting går shmup.
Bossar avlöser varandra i ett rätt högt tempo, svårighetsgraden stiger snabbt och detta med att använda sig av magier evolverar sakta men säkert från detta med att underlätta till att bli en absolut nödvändighet att nyttja för att ta sig vidare. Som detta med att göra sig själv flygande för att ta sig till platser som annars hade varit fullständigt onåbara, eller att skicka iväg ett gigantiskt eldklot för att se till att en möjligen framfartshindrande buske går om intet.
Och mängden hälsa, styrka och annat uppgraderas efterhand och beroende på om man hittar vissa uppgraderingar eller ej.
Spell Caster är sett till dess respektive pusselbitar sällan ens i närheten av ett mästerverk. Styrkan ligger istället i spelets oerhört starka identitet och integritet; Den helhet som Spell Casters pusselbitar bildar är snarare en audiovisuell och gameplay-mässig bild så egen att den nästan känns som en nödvändighet för att förstå vad Master System i dess bättre stunder hade att erbjuda. Olika situationer tonsätts ypperligt för att skapa en tät och över tid igenkänningsbar atmosfär, vare sig det handlar om en påtaglig hotbild eller allmänt filosoferande kring vad som väntar härnäst.
Om det är något som Spell Caster skall beskyllas för för att sköta rätt illa är det svårighetsgraden.
Den slår verkligen i botten flertalet gånger om man fått grepp om vilka fördelar man kan nyttja i vilka sammanhang. Och sedan slår den i höjden, exempelvis om man inte finner sig beredd på att spendera mycket tid till att kartlägga en monoton och allt annat än orörig pyramid.
Sedan är det väl så att äventyrsläget periodvis upplevs som mer dumdrygt än genuint underhållande.
Men i sammanhanget vill jag nog ändå se på allt dylikt som någon form av petitesser.
Sådant man både kan och vill ha överseende med, när stämningen är så jäkla tät som den snabbt blir här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar