Ibland måste man chansa.
Detta var en chansning.
Det är inte som att Desert Speedtrap vinner något pris i innovation. Allt handlar om att som Road Runner ta sig från start till mål under tidspress och med fiender närvarande. När man börjar närma sig slutet på en nivå dyker Wile E. Coyote upp med någon lustig manick som han använder sig av för att jaga fatt på Road Runner.
Om igen.
Och om igen.
Där finns ett västerländskt labyrinttänk närvarande, men lyckligtvis ingen sunkig nivådesign som drar ut på saker och ting bara för sakens skull. Tiden är rätt knapp, men är man lite utflyktsbenägen kan man plocka på sig tidsexpanderande stjärnor. Och förlorar man hälsa kan man picka i sig frön sig ligger utspridda lite här och var i skålar. Ibland döljer sig en fälla i skålarna. Ibland en checkpoint.
Jag kan verkligen inte komma på något mer att säga om spelets faktiska gameplay.
Jo.
En sak.
Det kontrolleras väldigt spattigt. Bra men spattigt. Kan tänkas de som räds lite udda känsla i kontrollen, där finlir är är ett krav för någon form av total kontroll, kommer slita sitt hår. Inte jag. Gillar det skarpt då det får mig att sitta på helspänn precis hela tiden.
Tur att det är ett rätt så kort spel, annars hade jag fått träningsvärk.
Det här med att spelet är simpelt och generiskt betyder inte att det är tråkigt att spela. Det är, rätt, kul att spela. Framförallt väldigt behagligt, med ett högt tempo och nivåer som avverkas i en rasande takt.
Men Desert Speedtraps verkliga behållning är i dess skyhöga produktionsvärden.
Som om utvecklarna verkligen tagit tillfället i akt att briljera, och verkligen njutit av varje sekund de haft möjlighet att koda presentationen till perfektion. Produktionen skriker passion, kännedom om hårdvaran och en vilja att inte i något avseende överhuvudtaget visa upp någon form av brist som skulle kunna få upplevelsen att framstå i dålig dager.
Desert Speedtrap är verkligen toksnyggt, flyter på som smör som smält i solen och pekar finger åt ungefär precis alla liknande tredjepartsförsök med dess färglada och parallax-scrollande visualer vars estetik verkligen ger sken av att ha fattat att "less is more" under rätt förutsättningar verkligen är en sanning.
Skall man ge sig i kast med generisk förträfflighet är Desert Speedtrap en lika bra ände som någon att börja i.
För all del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar