Leger vs. Life Force (NES)

Life Force var såklart inget annat än en uppföljare till Gradius.

Det spelades ungefär likadant, använde sig av ett liknande system för uppgraderingar, huvudskeppet spelades av Vic Viper och spelet var släppt av Konami.

Att gapande Moai-statyer spydde ur sig blinkande ringar och vulkaner tycktes uppskatta att spy ur sig stenar cementerade liksom bara uppfattningen.

Uppföljare var sällan givna, under denna era. Eller, själva uppföljarna var givna men inte hur de skulle te sig. Super Mario Bros 2 och Zelda 2: The Adventure of Link var klart annorlunda respektive föregångare, men det kändes inte fel eller rätt så som vi idag ser på detta med uppföljare.

Idag förväntar vi oss mer av samma, på både gott och ont.

Sanningen var dock den att Life Force var en variant på Salamander som i sin tur egentligen inte hörde till Gradius-serien så mycket som det var ett sidospår. Dessutom släpptes Gradius-spel under titeln Nemesis, som för att förvirra folk ytterligare en aning. Här i Europa fick vi åtminstone veta att Life Force hade en undertitel.

Vad den var?

Salamander, såklart.

Och i grund och botten hörde spelen hemma i arkadhallarna, fast det hörde liksom till kutym att göra konsolversioner av arkadspel så egentligen svamlar jag bara skit här.

Life Force är ett steg ned från Gradius, balansmässigt. Det är även ett hopkok av lite av varje, och känns sällan speciellt genomtänkt eller enhetligt.

Någonstans så tycktes det nog vara en god idé att döpa spelet till Life Force eftersom det finns spår av att göra en resa genom någon form av kropp. Inälvor, röda och vita blodkroppar, hjärnor, tarmar, en ryggrad och ett kranium med löstagbara ögon vittnar om det.

Men det är bara en del av upplevelsen.

Den andra delen av upplevelsen utspelar sig i en bergig vulkanmiljö, ett landskap av lava, något som tycks vara någon form av egyptisk dåtid. Och, även, någon form av högteknologisk bas ute i rymden.

Jag gillar inte alls spretigheten.

Spelet känns lite som en salig blandning av nivåer från diverse olika spel, där varje nivå för sig absolut kan stå på sina egna två ben men tillsammans vittnar om något som gått förlorat längs vägen.

En kompromiss.

Konami var under denna era relevanta.

Life Force är absolut relevant, i form av ett oerhört kompetent shmup till NES, som bortsett från dess aningen obalanserade och spretiga upplevelse är väldigt tight i dess övriga aspekter.

Precis lagomt långt är det, dessutom, för att det aldrig skall kännas hopplöst. Och som en inkörsport till detta med shmuppande överlag känns det väldigt tacksamt då svårighetsgraden har dragits ned till i sammanhanget ovanligt låga nivåer.

Den största svårigheten ligger i vanlig ordning i att råka dö i ett senare skede av spelet och tappa alla uppgraderingar och hastigheten på Vic Viper.

Inte för att det blir omöjligt, men det är först när liknande inträffar som svårighetsgraden börjar skjuta i höjden. Av samma anledning blir således spelets första nivå till en av de svåraste, eftersom att man på den startar från noll vad gäller uppgraderingar.

Håller man sig levande och uppgraderar Vic Viper till max så är större delen av spelet en mer underhållande än utmanande resa.

Och det är främst där, och i dess audiovisuella aspekter, som Life Force trots allt är en riktig fröjd att spela.