Jag har aldrig klarat något Lemmings.
Ändå vill jag påstå att det första spelet i serien var, och fortfarande är, ett av de absolut bästa pusselspelen genom tiderna. DMA Design, de där som skulle komma att skapa en av världens mest framgångsrika varumärken inom spel, vid namn Grand Theft Auto, höjde med Lemmings ribban för vad ett pusselspel kan vara. Anledningarna till detta är rätt så enkla:
1. Det är pedagogiskt
Även om det finns rätt många olika egenskaper att applicera på ens ständigt vandrande lämlar är de begränsade i antal på de tidiga nivåerna. Man hinner i lugn och ro lära sig hur de fungerar, på ett grundläggande plan, och när man väl ges fria händer att använda dem lite mer fritt ställer inte detta till med några bekymmer.
2. Det är innehållsrikt
Och då syftar jag främst till antalet nivåer. Fyra svårighetsgrader finns tillgängliga, och varje innehåller 30 unika nivåer. Inte nödvändigtvis unika som i att man inte sett dem förut, men unika som i att de förutsättningar man har att klara dem blir allt mindre för varje gång man återser en viss nivå.
3. Det är snillrikt
Tror att det hör till vanligheten, mer än ovanligheten, att man når en punkt där man kör fast fullständigt. Det verkar liksom inte finnas något sätt överhuvudtaget att ta sig vidare på, vilket resulterar i att man tvingas experimentera med de medel som finns tillgängliga. Det är då man börjar upptäcka viss mekanik som vid en första anblick inte riktigt tycks vara en del av spelets design, men som faktiskt är absolut nödvändig att nyttja för att ta sig vidare. Det går liksom inte att understryka hur extremt hårslitande vissa nivåer kan upplevas vara, men trägen vinner.
4. Det har själ
Trots att ens älskade små ej dödsföraktande lämlar endast består av ett fåtal pixlar så är de charmiga som satan. De traskar runt och håret vobblar och de ser så stöddiga ut när de får i uppgift att hindra lämmeltågets framfart. Och så låter de så hiskeligt ynkliga när de utbrister i ett "Oh, no!" sekunderna innan de sprängs i luften. Rent allmänt är Lemmings, åtminstone i dess originalutförande, något av en audiovisuell triumf där precis samtliga pusselbitar faller på plats. Lemmings är Lemmings och liknar inget annat överhuvudtaget, och det Lemmings är det är det så jäkla bra.
Att skala ned en 32-bitarsupplevelse, med ett ursprung bland annat på Amiga, till något som skall rymmas inom det som de 8 bitar som Master System på ett hårdvarumässigt plan har att jobba med kan inte vara den enklaste av uppgifter. Dock skall det sägas att Lemmings är ett extremt portat spel med versioner släppta till över 25 olika plattformar för spel. Just denna Master System-version klarar sig, lyckligtvis, med hedern i behåll där både det audiovisuella och faktiskt gameplay levereras på ett vis som i de flesta avseenden är tillfredställande.
Givetvis låter det inte lika bra som Amiga-versionen gör och det visuella är nedskalat i fler än en aspekt. Där kan aldrig existera mer än 20 lämlar på skärmen samtidigt och när de exploderar gör de ej så i form av det klassiska pixelregn som originalversionen levererade. Lemmings är dock aldrig fult inom ramarna för vad konsolens grafiktekniska begränsningar. Där finns nivåer som är utbytta, exklusiva och lite sådär, men i mångt och mycket är det samma spel som världen kommit att älska.
Viss problematik finns det, bland annat när det kommer till precisionen i att applicera en egenskap på en specifik lämmel när lämmeltåget är sådär tjockt och trångt som det ibland kan vara. Det är ej heller världens smidigaste lösning man kommit med när man måste sträcka sig fram till konsolens paus-knapp för att i lugn och ro kunna välja egenskap. Det hade varit oändligt mycket smidigare att lägga denna funktion på en av knapparna på handkontrollen eller låta spelaren aktivera paus-läget genom att trycka in handkontrollens båda knappar samtidigt.
Men i övrigt så...
...är jag både förvånad och imponerad.
Efter att ha klarat av de inledande 30 nivåer som svårighetsgraden Fun består av känner jag mig väldigt sugen på att gå vidare med nästkommande svårighetsgrad.
Visst vill jag rekommendera Amiga-versionen, eller någon annan motsvarande version till dator, framför denna version. Både för en tacksammare audiovisuell upplevelse och möjligheten att spela med mus. Men Lemmings till Master System är lika mycket en lyckad port som ett spel som står utmärkt på sina egna två ben, så det är inte endast spelhistoriska anledningar som gör det underhållande att hålla sig till denna version.
Som pusselspel betraktat är det tveklöst ett av de absolut bästa, om inte det bästa, Master System har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar