Jag vet inte hur jag hamnat här.
För väldigt många år sedan var jag redan på god väg hit, men känslan var ändå en helt annan.
Om vi bortser från de där mörkare stunderna fanns det alltid gott om utrymme och vilja att fylla upp mina dylika dagar med saker att göra.
Det där återkommande på nyårsafton.
Jag och en vän som rätt tidigt på dagen började umgås och därefter hade för oss diverse hela vägen fram till midnatt.
Blev en hel del spelande. Ritande. Spelritande.
Samt Tacos-ätande.
Tacos kom att bli lite av en nyårsgrej. Har aldrig bemödat mig med att ta reda på om det är en vanligt förekommande maträtt på nyårsafton eller om det mest bara var i våran familj det kom att bli en sådan.
När jag tänker efter kan jag nog inte påstå mig minnas att det ätits Tacos i något nyårsaftonsammanhang bortom mitt tidiga egna.
Som om det skulle spela någon roll.
Hemma en stund efter 21 var jag, i vilket fall. Just detta år. Förra året. 2013, kanske man skall skriva. Det känns som att det fortfarande är 2013. Svårt att programmera om sig. Börja skriva rätt siffror. Kommer ta ett tag. I värsta fall någon månad.
Hursomhelst.
Slog mig ned i soffan och började elda saker.
Massar av saker.
Kände hur den där monologaktiga dialogen som fördes började krypa in under mitt skinn. Otrevligt meta, på ett sådant där "jag kan inte slita ögonen från detta, och jag är nog varse om att det inte är speciellt nyttigt"-aktigt vis som gick igen både i spelet och i verkligheten.
För någonting känns väl inte helt rätt, med att sitta i någon timme timmarna innan det nya året och elda saker och inte göra mycket mer än så.
Fast det är en lögn.
Jag gjorde väldigt mycket mer än så.
Jag resonerade med mig själv.
Frågade mig själv varför jag väljer att fortsätta. Om jag verkligen är genuint underhållen av det jag sysslar med. Varför det känns så jobbigt lockande att fixa alla de där tillgängliga kombinationerna av föremål att elda tillsammans.
99 stycken, tror jag minsann det var.
Hon sade till mig, eller... mig och mig... hon sade att hon inte kunde slita blicken från det brinnande infernot. Fast orden hon använde var inte just dessa. Jag läste och tolkade dem så som jag tyckte kändes mest logiskt.
Sedan hände det där som fick mig att ställa mig själv frågan huruvida det jag pysslade med skulle komma att leda till min död.
För nog trodde jag väl ändå att hon... dog?
För att hon blev som besatt av det även jag börjat känna mig besatt av? För att hon gick hela vägen, trots att hon någonstans var medveten om valet att kunna avbryta, precis när som helst.
Och visst började det kännas lite olustigt att fortsätta. Köpa än mer saker. Invänta dess leverans. Bränna än mer saker.
För nog insåg jag väl att det var högst troligt att även jag faktiskt, på fullt allvar, skulle komma att dö om jag inte lyckades avbryta denna... process... som fångat min uppmärksamhet på ett sådär uppenbart... olämpligt vis?
Någonting sade mig att jag inte enbart skulle stirra rakt in i ett brinnande inferno när så skedde.
Något sade mig att jag skulle stirra rakt in i något jag redan stirrade rakt in. Och att detta något skulle komma till liv.
Men hur skulle det vara?
Skulle det gå snabbt?
Upplevas som smärtfritt?
Den där mörka dagen för en smärre evighet sedan så valde jag att inte ta reda på det.
Detta år förbannade jag istället mig själv för att jag hade eldat upp den där kupongen som hade gett mig en gratis kram.
Förbannade det.
Det och det faktum att jag inte hade fixat mig några Tacos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar