Samtidigt som det diskuteras huruvida Michael Jackson var inblandad i att snickra ihop musiken till Sonic the Hedgehog 3 förs där en diskussion i bakgrunden kring huruvida Yuzo Koshiro var lite av en upphovsman till Janet Jacksons Together Again.
Jag skiter ärligt talat i vilket, inte alls.
För det är kul att hitta likheter låtar emellan.
Yuzo Koshiros Bridge Zone låter såhär:
Janet Jacksons Together Again låter såhär:
Vissa säger att Håkan Hellström spann vidare på det hela. Och när han gjorde det lät det tydligen såhär:
Bridge Zone är oavsett ännu ett av dessa mängder av exempel som pekar på att någonting speciellt bör tillskrivas Koshiro, och en sådan där sak som gör det lite extra roligt att år efter år återvända till Sonic the Hedgehog till Master System.
Hade musiken varit sunkig hade attraktionen till upplevelsen som helhet inte alls varit lika påtaglig.
Därför är det såklart trevligt att kunna peka på hur fint det är, i samma andetag, för det är det. Inte något grafiktekniskt mästerverk på något vis alls, och det hör inte till ovanligheterna att bilduppdateringen börjar halta en hel del när det händer mycket på skärmen på en och samma gång, Det är såklart synd, men inget som bör hindra någon från att titta lite närmare på det här.
Sonic the Hedgehog till Master System hör till den där kategorin av spel där precis samtliga pusselbitar tycks hitta till dess rättmätiga plats.
Nivåerna är sällan långa, men de är varierade vad gäller utseende och innehåll. Utforskande kan vara sekundärt högt tempo, om man vill, men fiender är nästan alltid sekundära andra typer av hinder. Och det säger jag i positiv bemärkelse.
Allt känns sådär precis lagom utmananande, och då döden lurar runt nästan varje hörn ligger det en spänning i luften från första stund till sista. Och detta även om man har gott om extraliv till hands, om man dedikerar lite tid och energi till att leta efter diton i skärmar eller ringar.
Sonic gillar att dö, tror jag, antingen genom att nudda vid skit eller falla ned till platser dit han inte bör falla ned till. Så, att ha mängder av liv behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir en pissenkel resa.
Chaos Emerald, sex till antalet, utspridda på platser allt annat än uppenbara. Sällan så att man snubblar över dem, även om det händer. Ger det där lilla extra att leta efter dem, då det vittnar än mer om snygg nivådesign än vad den redan snygga nivådesignen vittnar om.
Och Dr. Robotnik, Eggman, eller vad fan han nu heter i sammanhanget. Han ställer till det en del. Ett första möte med honom i bossform kan absolut resultera i ett fiasko då det räcker med typ ingenting för att Sonic skall dö. Typ att nudda en projektil. Lite trial and error, ibland, för att det skall gå vägen. Bra så. Skapar spänning.
Igår när jag satt och spelade tänkte jag gång om annan att, nej, jag kan väl inte ge detta full pott. Det skulle inte upplevas som helst seriöst, med hänsyn till att det faktiskt har en del problem.
Som det där påtalade kring bilduppdateringen.
Samtidigt är Sonic the Hedgehog i 8-bitarsformat något jag vill återvända till gång på gång och varje gång jag gör det blir jag imponerad över hur väl det står sig mot dess storebror till Mega Drive.
Och jag vill ju egentligen inget annat än att säga att det är lite av en nödvändighet om man vill få grepp om det kvalitativare utbudet till Master System.
Så jag gör det.
Säger att Sonic the Hedgehog är ett av de bästa plattformsspelen Master System har att erbjuda.
Något som uppföljaren absolut inte är, men det får bli en annan historia berättad vid ett annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar