Leger vs. Populous (SMS)

Jag antar att det var precis när 90-talet hade dragit igång som jag för första gången nosade på Populous.

Detta var i en tid då saker och ting utvecklades i en så rasande fart att det kändes som att detta med att pröva på helt nya spelkoncept var lite av en självklarhet på en snudd på daglig basis.

Som följd var det lite svårt att slås med häpnad så mycket som notera att det var något häftigt värt att lägga en del tid på.

Det snackades dessutom om hur spelet erbjöd sanslöst många nivåer. Till Amiga var det tal om 500, i runda slängar. Till Master System typ tiogångrat det antalet.

Wow.

Fast det hade ingen direkt praktisk betydelse för Populous kom aldrig att bli mer än en lekstuga för mig och mina bekanta. Det handlade aldrig om att jobba sig genom alla dessa nivåer så mycket som att experimentera och leka runt med spelmotorn och allt den hade att erbjuda.
 

Under ytan finns där i Populous ett för sin tid hyfsat komplext system av diverse som skapar en dynamik i spelandet... men det endast om man väljer att verkligen gå in i spelet på djupet.

Alternativet är att se på Populous som en höja och sänka marken-simulator, där platta ytor är vad som banar väg för framgång.

Jag höll mig primärt till sistnämda variant, vilket är den rediga förklaringen till att jag i dagsläget känner att jag inte riktigt har grepp om spelets alla små detaljer.

Som detta med att skapa krigare, som i sin tur kan bli starkare krigare om de kombineras med andra krigare.

Eller detta med att flytta runt sin ankh, eller vad det nu är, och genom det dirigera sina små hens till varhelst man så önskar.

Få dem att fokusera på att expandera samhället, alternativt gå i strid först om det ses som nödvändigt, och därefter expandera samhället.

Som en av spelets många gudsaspekter, lite likt så som man kan bete sig i Sim City, går det att kalla ned olycka över land och rike. Få berg att växa fram ur marken eller få marken att rasa ned i underjorden. Och i processen skadar man både de onda och goda människor som råkar drabbas av fanskapet.

Jag kan väl känna att Populous är sprunget ur en era där Molyneux ännu inte hade fått hybris. Fast sanningen är väl egentligen den att jag inte har en aning, eftersom att jag inte grottade ned mig i speltidningar som diskuterade snubbens uttalanden. Och något internet var det inte tal om, åtminstone inte så som vi känner det idag.

Och inte hade Bullfrog hunnit köpas upp av EA för att kort därefter begravas för gott.

Tiderna var andra, vill jag påstå.

Populous var aldrig mer eller mindre än vad jag själv lät det vara, inom ramarna för dess spelmekanik.

Och det är där som charmen ligger.

Efter en liten stund av tillvänjande av att kontrollera spelet med handkontroll istället för mus så höjer jag och sänker mark som om det vore det självklaraste i världen. Jag småmyser åt de miljöombyten som kommer med jämna mellanrum i takt med att nivåer klaras av. Förfäras. först, över hur dåligt det visuella skalats ned till åtta bitar, samtidigt som jag kort därefter fascineras över hur pass funktionell grafiken trots detta faktum är.

Jag känner mig föga som en gud när jag leker runt.

Och Amiga-versionen är att föredra alla dagar.

Dock, svårt att avskriva Populous till Master System som poänglöst har jag definitivt. Att det portades var en bra sak, och det hjälpte odiskutabelt till att bredda Master Systems begränsade utbud i en tid då tredjepartare som engagerade sig i formatet var jobbigt få.

Men.

Framförallt är kärnan i spelet så pass intakt att underhållningen i att leka runt som om det vore en sandlåda av rang finns där i sådan omfattning att den räcker och blir över.