Leger vs. Sonic and Sega All-Stars Racing (Wii)

 

Mario Kart 64 var i mångt och mycket det givna partyspelet. Det som fick de som inte brukade spela så värst mycket annars att plötsligt te sig som spelfanatiker. Och desto mer alkohol som hade intagits, desto mer övertygade tycktes var och en vara om att just de var någon guds gåva till den Mario Kart-spelande mänskligheten.

Sedan tog det väl lite av stopp, antar jag.

Även om Double Dash plockades fram i tid och otid hade någonting förändrats. Familjer började sakta men säkert bildas. Vänner försvinna. Spelandet avta i omfattning och när Mario Kart Wii släpptes var det plötsligt som att ingen brydde sig längre.

Från att partyspela gick jag sakta men säkert vidare till att spela ensam, och då var det lite som att Mario Kart inte riktigt kändes som det i alla lägen mest lyckade alternativet. Som att min skicklighet inte stod i centrum så mycket som slumpen, och det kändes inte lika lätt att acceptera när jag spelade ensam som när jag spelade milt alkoholpåverkad i goda vänners lag.

Sega and Sonic All-Stars Racing Transformed ändrade på allt det där.

Kanske för att det vågade ta ett steg bort från det lättsamma vidare till det stenhårda och verkligen se till att kampanjen för den ensamma spelaren handlade om att bli förbannat duktig som spelare.

Det sägs att Mario Kart av idag är som mest givande när det spelas online.

Jag kan väl kanske förstå varför, då mänskliga motspelare alltid har förutsättningar att kännas mer dynamiska, mer levande, än digitala diton. Och jag som gått och blivit ensam på äldre dagar, borde rimligen se onlinespelande som ett sätt att hitta tillbaka till det där jag tidigare upplevde tillsammans med en drös vänner i soffan.

Men jag är nog inte riktigt redo ännu, att acceptera mitt nederlag och ersätta verklig vänskap med digital. Och det är nog därför som det inte rör mig i ryggen att Sonic and All-Stars Racing, som föregångare till Transformed, har ett onlineläge som inte längre går att nyttja.

Visst är det lite frustrerande att en drös achievements-liknande saker att göra i spelet ligger låsta bakom en otillgänglighet, eftersom det så som det ser ut i nuläget alltid kommer stå där som ett bevis på vår samtids allt mer påtagliga flyktighet. Samtidigt så räcker det gott med en robust och omfattande enspelarkampanj som jag kan krydda med flerspelarkaos om jag nu faktiskt ser till att skaffa mig lite spelintresserade vänner att ha i min närhet.

Igen, vilket jag börjar bli lite sugen på att göra.

Vägen till denna insikt gick dock först och främst via Sonic and All-Stars Racing högst offlinedrivna upplevelsemässiga erbjudanden.

Banor placerade i miljöer hämtade från Jet Set Radio, Super Monkey Ball, Sonic the Hedgehog, Billy Hatcher, Samba de Amigo samt House of the Dead att köras på med över tjugo olika karaktärer som samtliga vittnar om ett Sega, som likt Nintendo, har ett karaktärsgalleri som de med all rätt kan känna sig stolta över. Även om flertalet karaktärer förpassats till den spelhistoriska delen av kulturen mer så än de i egna spel ställer sig i rampljuset i dagsläget.

Menar.

Alex Kidd och Opa-Opa har föga till skaran karaktärer vars spelserier de huserat i känns aktuella för att återupplivas.

Någonstans vittnar karaktärsgalleriet också om ett Sega som ständigt velat förnya sig själva, och inte varit rädda för att våga satsa på helt nya varumärken som snabbt etablerats som givna inslag i den spelvärld de där lite mer engagerade bryr sig i.

I mångt och mycket är Sonic and Sega All-Stars Racing en fullständigt skamlös klon av valfritt senare Mario Kart, men tidigt märker man att det som komma skulle i Transformed går att återfinna här i form av ett intensivt växande embryo; Den snabbt stegrande svårighetsgraden i Grand Prix-läget, och de allt annat än lågt ställda kraven för att få AAA-resultat på samtliga av de 64 fristående uppdrag som erbjuds, känns som inslag motiverade av den simpla anledningen att det alltid känns som att man med hjälp av skicklighet, inte tur, förr eller senare kommer att se sig stå där tillfreds med ens prestationer.

Kontrollen är lite av ett unikum, även om den inte lånar så lite av den spelserie allt det övriga inspirerats av. Den är lite av ett unikum för att den känns så löjligt precis utan att för den skull te sig som otillgänglig och onödigt komplex. Allt handlar liksom om att drifta sig genom allt vad kurvor heter, och som följd bygga upp en boost att släppa vid rätt tillfälle. Sådär genrebekant som man kan vänta sig i sammanhanget.

Och nästan som ett tidigt Mario Kart 8 slingrar sig nivåerna runt på ett vis som trotsar allt vad gravitation heter, med loopar och vägar som ligger placerade i tak och lodrätt längs väggar. Till och med ett par korkskruvar hinns där med, och små alternativa rutter som både kan hjälpa och stjälpa beroende på hur man förhåller sig till dem.

Visuellt är Sonic and Sega All-Stars Racing en väldigt levande historia, med Samba de Amigo-gungande hus i bakgrunden och visuellt blingbling exploderandes på skärmen lite här och var.

Aldrig ett estetiskt mästerverk, och miljöer som flashiga kasinon och tropikdoftande ruiner vinner nog mer på att kännas bekanta från de sammanhang de är plockade än de står som fina exempel på god smak och design rent allmänt. Men det spelar liksom ingen roll, då det finns något enhetligt och konkret över det mesta, som lockar till återbesök av de ursprung de har.

Om man skulle ta och verkligen klaga på något här är det det faktum att bilduppdateringen inte riktigt hänger med i svängarna i alla lägen, och vi snackar liksom inte 60 bilder i sekunden så mycket som 30, men lyckligtvis är det inget som påverkar känslan i körningen.

De 64 fristående uppdragen, butiken att handla karaktärer, banor och musikspår i (Super Sonic Racing från Sonic R är lite av en nödvändighet, kan jag tycka, för den där högre nivån av inlevelse i körningen) samt de av mig ännu näst intill obefintligt utforskade flerspelarmöjligheterna (som vågar gå delad skärm till skillnad från mycket annat av idag som hade mått gott av att våga detsamma) banar väg för åtskilliga timmar av underhållning.

Min förhoppning när jag tog mig an detta var att inte ges endast ett primitivt och underlägset alternativ till Transformed, och någonstans känns det som att mina förhoppningar infriades.

Det finns en nerv här som jag tycker saknas i exempelvis Mario Kart Wii, och en direkthet som saknas i uppföljaren Transformed, som gör att det känns lite som att jag hittat den felande länken mellan de två distinkta typerna av upplevelser.

Allt vad vapen heter känns välbalanserat, och det känns aldrig som att man på något orättvist vis står fullständigt maktlös inför något utan att ges möjlighet att på ett eller annat vis reducera eller helt undvika konsekvenser av en attack.

Det är absolut så, dock, att man i ett underläge ges fördelar man i ett överläge ej ges. Samtidigt är en sköld mot attacker vanigt förekommande när man befinner sig i höga placeringar, så det är inte som att man bestraffas för att vara duktig.

Absolut inte.

Resultatet är ett av de mer underhållande spelen i genren jag spelat på länge, som absolut kan stå på sina egna två ben trots att uppföljaren i mångt och mycket gör det mesta bättre.

Om jag nu bara kunde hitta någon att dela spelupplevelsen med, för något säger mig att gubben nog inte blir helt lätt att övertala...